Gårdagens Gossip Girl

Gossip Girl är alltför likt OC. Jag var rädd för detta redan förra veckan och igår fick jag väl mina farhågor bekräftade. Nog för att allt intrigerande väl är av en helt annan art än i OC, vilket jag är sååå tacksam för, men sista scenen med en låt i bakgrunden där man får se hur karaktärerna har det gav mig nästan utslag. När ska detta upphöra? David E Kelley gjorde det i alla sina serier. Boston Public, Ally McBeal, Chicago Hope osv. Man somnar ju nästan.

En annan sak som slog mig, och som gjorde mig lite irriterad är att de enda som inte är vita i serien fått var sin jobbig biroll. Vi pratar om de där bästisparet som ständigt drar upp sina mobiler och väl står för det mesta skvallrandet.Den ena är asiat, den andra afroamerikan men inte fan ger man dem någon tid i rampljuset, istället ska man går och reta sig på dem. Upprörande!!!

Mervärde maybe?

Jag läste också med stort intresse denna artikel. Det är förmodligen ingen nyhet att det krasst ekonomiska inte är huvudskälet till att man väljer att ladda hem filmer och tv-serier. Men frågan är ju vad produktionsbolagen och tv-kanalerna ska göra för att tittarna ska hitta tillbaka till tv-soffan? Jag har inget som helst svar på den frågan, men att det finns ett problem är väldigt tydligt. Kommer detta leda till att serierna, för att kunna säkra reklamintäkter istället fyller handlingen med en massa utstuderad smygreklam? Läskburkar, mobiler och bilmärken syns redan helt sjukt mycket men nu kanske det kommer att öpppet pratas om varumärkenas förträffligthet? Även om alternativet är att serien skulle läggas ner, vet jag inte om jag skulle orka med en i övrigt bra serie, som bara vill köpa mig som konsument. Om det är däråt det barkar hän.

En intressant aspekt av undersökningen är att man inte undersökt varför de som inte laddar hem inte gör det. Som jag då som inte vågar eller kan för att min dator är en sur liten mupp som håller på att dö.Eller om det faktiskt finns dom som har moraliska betänkligheter kring fenomenet i sig.

Detta är i alla fall värt att fundera över. Och kanske då främst i avseende av ens eget tv-tittande. Vad skulle kunna locka mig att se program och tv-serier på tv istället för på nätet? Mervärde maybe?

Man får vara elak, men man måste vara det i smyg

Ibland blir jag så där outhärdligt arg, förbannad, ilsken, vred och frustrerad. Då kommer en hejdad lust att vara elak ikapp mig. Jag vill liksom hata lite.Hämnas på alla dom som fått mig att bli så där sjukt irriterad. Kanalisera min ilska genom förolämpnigar och onda kommentarer. Men hur gärna jag än skulle vilja lyckas jag alltid stilla denna önskan. Istället letar jag mig ut på nätet och hittar andra som är elaka, och skrattar åt deras träffande kommentarer om hur hopplösa alla jävla förlorare är. För stunden känns det bättre, och jag tröstar mig med att jag i alla fall inte är lika ond som personen bakom kommentarerna, oavsett hur mycket det svider att jag skrattar åt någon, inte med någon. Jag försvarar mig också med att de som skriver de där elaka bloggarna kanske i själva verket inte är elaka, att de är just lite skämtsamma fast på ett rått och elakt sätt och att det handlar om att ta dem på rätt sätt. Det här är så klart bara ett sätt för mig att slippa självrannsaka mig själv och min del i det hela. Jag går ju exempelvis aldrig så långt till att kommentera dessa elak inlägg, varken med ett medhållande eller med att säga emot, vilket jag intalar mig själv gör mig lite mindre skyldig.

Men nu är det ju inte bara jag som gör det här.Om det är i takt med att vårt samhälle blivit ännu lite kallare och råare som gjort att folk letar sig till sidor som dessa är svårt att säga, men i samma takt som antalet mobbningssajter ökar, i samma utsträckning tvingas de lägga ner. För med antalet kommentatorer ökar också bloggarnas räckvidd och huxflux så upptäcker alla de som hånas att de hånas och då påpekas det högt och vilt att det är poltiskt inkorrekt att göra sig rolig på andras bekostnad. I samma stund dör bloggen och vi hatare måste hitta oss en ny fix. Nu när Magisk apa tvingats införa medlemskap för sin blogg, och lägga ner Stureplans vackraste, så har jag vandrat vidare till andra, kanske inte fullt lika elaka bloggar men ett självklart komplement. Vilka tänker jag inte berätta, för då kommer dom bli tvungna att lägga ner.

Sexturism i södern

Förra vekcan såg jag den djupt obehagliga filmen Mot södern. Den handlar om sexturism i 70-talets Haiti, hur medelålders vita välutbildade kvinnor åker till varmare breddgrader för att utnyttja unga (mörka) män.

Filmen är otäck, obehaglig och gjorde mig väldigt väldigt obekväm. Jag tycker att ämnet är minst sagt angeläget och något som allt för oftast glöms bort när det ska handla om sexturism, som om det egentligen inte är ett problem.Och de som resonerar så tänker väl att när kvinnor köper sex så känner de med sitt offer, försöker hjälpa det och investerar lika mycket känslomässigt i offret som rent ekonomiskt. Vad jag förstått i alla fall.

Mot södern är äcklig inte bara på grund av ämnet i sig,men också för att det behandlas så väl av skådespelare men också regissör. Charlotte Ramplings krassa rollfigur är cynisk på ett sätt som jag verkligen inte önskar någon annan människa, samtidigt som Karen Youngs karaktär är mer än lovligt naiv i sin förvissning om att vad som pågår mellan henne och den unge mannen Legba, spelad av Menothy Cesar, skulle kunna vara något mer än bara en sexuell relation, där mer än bara pengar och gåvor av allehanda slag byter händer. Just hennes naivitet är fruktansvärt provocerande i sig, därför att det samtidigt är så uppenbart att så väl hon som Ramplings rollfigur, bägge med gott minne utnyttjar männen på ön de bara tillfälligt besöker. Det skulle vara så lätt att just för att Brenda, som Youngs rollfigur heter, såsar in i sig i en känslomässig gegga bortförklara hela hennes agerande som barnslig förälskelse men just därför blir den så mycket mer uppenbar som något helt annat. Det är ett sexuellt utnyttjande och ska betraktas som ett sådant punkt slut.

Filmen är klart sevärd, om än väldigt jobbig, med viss reseravation för att slutet är om inte mer eller mindre obegripligt inte heller särskilt väl gjort.

Apropå just detta ska jag ikväll se ännu en i raden av alla dokumentärer som behandlar just den aspekt av sexhandeln vi blivit mest vana att se, och då den som sker med män som köpare, då Kanal 5 visar dokumentären Sexturisterna. 21.55 på Kanal 5.

Strangers with Candy

Strax innan jul läste jag Naken av Dave Sedaris. Det var en samling dråpliga noveller som jag fann hysteriskt roliga! Det är sällan man läser något som är så roligt, utan att då kanske läsa serier.

Rolig på samma dråpliga sätt är Amy Sedaris Strangers with Candy. Filmen som helhet kanske inte är helt hundra men där finns scener som fick mig att gråta av skratt, och då syftar jag i första hand på Kristen Johnstons enda scen i hela filmen. Den är helt sjukt underhållande. Så se Strangers with Candy!!!

"Jesus sa: vänd andra kinden. Vända kinden är det enda jag gjort."

Jag har börjat träna igen.Och att behöva stå ut med alla andra svettiga idioter som söker kontakt är egentligen anledning nog att ge upp innan man ens hunnit ta första tramptaget på spinncykeln. Men så överraskar tränaren med en låt som denna och all ilska tar jag ut på dom där idioterna som förstörde min uppväxt istället. Texten skulle inte kunna bli mer mitt i prick.Låten är perfekt inlagd i spinnpasset också för man får energi från igenstans av tempot och glädjen och bitterheten och ilskan och och och ...u just gotta love it.

"En gammal klasskamrat till mig,
nej jag vill inte gå på återträff och återträffa dig"

"Jesus sa: vänd andra kinden
Vända kinder är det enda som jag gjort"

Veckans Antikrundan gav mig en nyvunnen respekt för programmet som sådant. Jag såg det väl främst för att programmet besökte Skellefteå men blev glatt överraskad över hur genuint välgjort det är.

Till att börja med går det ju inte att tycka illa om Knut Knutsson. Det finns en grupp på Facebook som heter " Carolina Gynning, man bara måste ju älska henne" och när jag såg att några av mina så kallade "vänner" anslutit sig till den gruppen undrade jag hur dom verkligen resonerade. Man måste ingenting, och framförallt måste man inte älska Gynning. Faktum är att jag, om inte hatar henne, så hyser ett enormt förakt för henne i alla fall. Men jag antar att sättet som hennes belackare i just denna grupp anser att man måste älska henne på, är ungefär hur jag känner för Knut Knutsson.

I veckans avsnitt ilustererade han väldigt tydligt just den typen av självdistans och ironi som är just hans person. Han är passionerad på gränsen till komplett galen men på ett sätt som bara väcker förundran. Och så bjöd han på ett litet stycke där han med stor ansträngning tar sig an sportfiske, utan att lyckas det minsta. Man bara måste ju älska honom.

Faktum är att man bara måste älska så gott som alla experter för att dom är så toknördiga hela bunten. Peter Pluntky medger utan att skämmas att han vet allt om cyklar och säger det med en viss stolthet på rösten. Och så Clas Mosers hem! Jag baxnade fullkomligt. Det var som en sagolik dröm. Färgerna, tavlorna, möblerna. Där fanns verkligen allt som kännetecknar ett personligt, ombonat men samtidigt så ljuvt dekorativt hem. Jag avundas Clas Moser å det grövsta. I just detta avsnitt dök det dessutom upp en för bygden helt hemvävd expert som rabblade fiskerullar som om det inte fanns någon morgondag. Han sköt verkligen uppfattningen om att norrlänningar är tystlåtna i sank för han hade ett beundransvärt munläder. Har ni inte sett Antikrundan än så är det bara att börja nu.

Ken ska alltså döpa sin nyfödda son till Legend Knaster. Jag läste detta igår och jag har gått och ältat det sedan dess. Jag tycker å ena sidan att det är ett väldigt fräckt och originellt namn, men å andra sidan inte att är ett tillräckligt bra flöde i kombinationen av namn och det är ju helt och hållet en smaksak. Får jag någonsin barn har jag några namn på lager, sen om dom kommer uppfattas som konstiga eller udda återstår väl att se. Eller vad säger ni om Allegra, Ilona, Dalia, Liva,Lara, Lazlo,Lauri, Lionel och Marcel? Bokstaven l är ju sån fantastisk att den inte går att bortse från i såna här sammanhang. Jag är fullkomligt galen i bokstaven l, vilket väl till viss del förklarar varför jag är så förtjust i dessa namn.