Alla måsten och borden håller på att kväva mig. Ett sådant måste och borde var att försöka lägga ut en kvalificerad gissning om vilka som skulle få sommarprata i år. För varje dag som gick så kände jag att bördan av detta måste växte och växte. Tills då dagen då Sr avslöjade årets sommarpratare äntligen kom och måstet exploderade som den ballong den var. Mina tankar på att faktiskt göra ett seriöst försök att bli folkets sommarpratare var för några veckor sedan ett liknande måste men deadlinen kom och gick innan jag hunnit få ner mina idéer, lagom långa för ett fem minuters utkast på papper och cd.

Men så vilka av årets sommarpratare var mest förutsägbara? Vilka är mest framemotsedda? Hade jag hunnit gissa hade Christer Fuglesang varit den mest givna av sommarpratare, men jag misstänker att hans program kommer bli det minst minnesvärda. För så är det, Sommar i P1 följer en konstigt formel om att de man mest sett fram emot också är de som är de som blir de största besvikelserna, just för att förväntningarna kanske är alldeles för höga. Och på samma sätt finns det alltid ett par som dristar med att verkligen överraska en positivt. För mig har det varit program och värdar jag mest lyssnat på av en slump. Det är nu flera år sedan jag hörde Johanna Strömberg sommarprata men jag kommer fortfarande ihåg stora delar av hennes program. Hennes program var omväxlande och intressant, väckte tankar hos mig som stannat kvar. I mångt och mycket var hennes väldigt mycket som jag föreställer mig ett idealt sommarprogram. Även om det till stora delar är en chans för värden ifråga att i timmar tala om bara sig själv så gäller det att göra sin person tillräckligt intressant för att folk ska orka lyssna. Och därför ser jag verkligen fram emot att höra Knut Knutsons program. Han kan konsten att entusiasmera sin publik och jag är verkligen nyfiken på att höra honom prata om saker jag egentligen saknar intresse för men som han säkert på något märkvärdigt sätt kommer göra mig ruskigt nyfiken på.

Så har då min vardagshjälte nummer ett äntligen blivit tillfrågad om att få sommarprata. Jag pratar givetvis om Martin Kellerman. Mina förväntningar är väl inte så jättehöga, vardagsdramatiken i Non fiction har väl inte direkt fått mig att hoppa till framför tv:n på fredagar, men bara det att han faktiskt ska få sommarprata är för mig nog. Och jag önskar innerligt att han vågar sig på att bli lite mer personlig och självutlämnande, och pratar om annat än vad han vanligtvis alltid pratar om i de intervjuer han gör. Han borde framförallt prata om entrprenörskap, han som på bara några få år lyckats skapa sig ett stort litet imperium.

Vilka mer? Ja, jag tänker för allt i världen inte missa Fredrik och Filip, även om pressen på dem är total nu när de är utelämnade till endast det ljudliga och inga andra har att prata med än sig själva. För lite av deras framgång bygger ju på just att det finns en tredje part de kan fråga sig för om. Om de nu tänker prata om alla dessa möten, utan att publiken egentligen får möta dem de mött, ja då kan det bli en smutta småtrist.

Andra för mig givna pratare är Zinat Pirzadeh, Åsa Lindeborg, Susanna Alakoski, Salem Al Fakir, Jessika Gedin och Magdalena Graf. Om Graf kan hålla sig från att flumma iväg om sina tidigare liv så tror jag hon kan bli en av årets överraskningar.

Men jag saknar ändå Alexander Schulman. Och det är inte ett hållbart argument att han inte är tillräckligt känd, eller för den delen inte kan intressera en tillräckligt stor publik. Om det nu är anledningen till att inte får prata. Det är bara vanlig feghet som gör att man inte låter hästansiktet få en timme i etern. Och varför inte låta Linda Rosing få tala till punkt någon gång?

Jag är vanligtvis lite skeptisk till serier som korsar varandra, det är sällan jag faktiskt tycker att det faller särskilt väl ut. Extra roligt blir det när man i två serier som korsar varandra tar in skådisar som varit med i bägge serierna men som två olika rollkarkatärer. I söndagens avsnitt av Cityakuten kunde man se Cody Bell, som vanligtvis är med i Tredje skiftet, och där spelar polisen Davies, spela en collegestudent med testikelcancer. Vidare var även Doc från Tredje skiftet med, han spelade aidssjuk make till läkarassistenten Jeanie Boulet. Vilket ju gör att trovärdigheten helt och hållet står och faller när Tredje skiftet och Cityakuten några säsonger senare möts i ett avsnitt. Då har helt plötsligt samme kille som nyss hade testikelcancer blivit polis i NY, med vad man får anta en alternativ identitet, och han som var aidssjuk, ja han är nu ambulanssjukvårdare. Okej att det är svårt att rollbesätta, i synnerhet när man hittar någon som man tycker passar för rollen men när det blir så är det lite synd.

För övrigt blir det så uppenbart vilken i grund och botten totalt overkligt serie Tredje skiftet är när man ser avnittet i följd. Först hamnar brandmannen Doherty mitt i en seriekrock, i nästa avsnitt hamnar Bosco mitt i ett brinnande inferno med sin mamma och efter det följer ett avsnitt när Yokas och hennes dotter råkar i händerna på några bankrånare. Men vem har sagt att det ska vara trovärdigt så länge det är underhållande?

Är det bara jag som tycker det var osmidigt av Kanal 5 att direktöversätta Jamie´s chef till Jamie´s kock? Hör man det bara i förbifarten så är det svårt att hejda fantasin att vandra iväg. Men det är i alla fall inte en titel man inte glömmer i första taget, så då har de väl gjort något rätt.

Sommarens tv-utbud är rena rama julafton för en disträ och lättdistraherad människa som jag som aldrig finner ro att sitta still och faktiskt se på ett program utan ständigt måste sysselsätta mig med minst tre andra saker samtidigt. Och därför är Svt:r reprissändningar som en skänk från ovan. Inte nog med att de visar Landgång, vars huskock German är helt fenomal och typ världens charmigaste mysfarbror. Man repriserar även Musikministeriet och Världens modernaste land. Och ikväll börjar Tv 3 visa andra säsongen av Top Chef, köksversionen av Project Runway, som slår Hells Kitchen med hästlängder. Lägg därtill The Janice Dickinson show, Brideshead Revisisted, Ebba och Didrik, 3 filmer om kärlek och tusen andra serier jag så klart glömt just nu så finns det verkligen ingen som helst anledning att gå ut i solen i sommar.

Taye Diggs måste vara en av Hollywoods mest otursförföljda skådespelare när det kommer till karriären. Först får han flera hundratusen per avsnitt av Kevin Hill, bara för att mötas av beskedet att serien läggs ner efter två säsonger. Och då sätter han sig någonstans och räknar slantarna tills nästa jobb dyker upp, bara för att snopet få beskedet att även den, Daybreak, som Kanal 5 visar just nu, också kommer läggas ner, och det bara efter en säsong. Näst på tur står väl att han får göra en tre- fyra olika piloter bara för att se samtliga bli nobbade av publiken. Vilket ju är toksynd då han ju är såååå söt. Lätt tvåa efter alltimefavoriten Mehki Pfeiffer som för alltid och evigt är fullkomligt ohotad på hunktoppen.

Idag när jag som bäst försökte få tiden att gå i väntan på en vän, och vandrade genom Åhléns reaställ så stannade jag upp för bara några korta sekunder. I högtalarna hörde ett mer än lovligt välbekant plinkande och där jag stod för mig själv och betraktade ett par shorts tänkte jag att nu, nu börjar det. Nu börjar tre månader av helvete. Nu börjar dom spela låten som barn, tonåringar, kärlekspar och sommarsinglar för evigt kommer förknippa med sommaren 2007. Och jo, efter en välbekant inledning, som ju även om så välbekant så klart inte alls var någon exakt kopia av hans tidigare låtar så fick man även lystna till hans lite smått tjatiga stämma. Per Gessle. Jag säger det redan nu, och lovar härmed att resten av sommaren bara tyst svära inombords då denna man kommer att lusa ner alla offentliga platser med inte bara mästerstycket TomTom som jag hörde, utan andra lika självklara låtval som Jag pratar med min müsli ( hur det än verkar) och Om jag vetat då (vad jag vet nu). Ett löfte som jag tror kommer bli plågsamt svårt att hålla.

The comeback

The comeback som de senaste veckorna gått att se på Svt, är nu slut. Och precis som så många redan konstaterat var den faktiskt helt lysande. Till en början tyckte jag den var vidrig just för att den var så pnsam, på samma jobbiga sätt som The Office, det där sättet som kryper in under ens skinn och får det att klia och klia och aldrig försvinna. Pinsamt på det där sättet som gör att man när man minst anar det så klart drar sig till minnes om det där hemska man var med om bara för ett litet tag sen, som en alldeles speciell sorts spya, som en skamspya tror jag det kallas. Och som inte går att fokusera bort hur mycket tankekraft man än använder.The comeback är fasligt pinsam,skämsklådan sitter i programmets 30 minuter igenom och återkommer sedan så fort tankarna vandrar iväg till den arma Valerie Cherish. Egentligen är det djupt plågsamt att kolla på The comeback, och det på precis samma sätt som jag led av The Office, och just därför är det så konstigt at man fortsätter titta. Det är precis som att betrakta fulla människor som gör bort sig på krogen, man vill gå därifrån men stannar kvar bara för att ha något kul att berätta för sina kompisar dagen efter. Djupt tragiskt men samtidigt väldigt underhållande och fasligt fängslande. Men till vilken utsträckning faschineras jag av det utmärkta skådespelet, från i det här fallet Lisa Kudrow, och av det faktu att jag fortsätter titta trots att jag bara plågas?

Anonymous

Whoa! Bobby låter ju typ som R Kelly men utan den där överlägset jobbiga attityden som jag hunnit tröttna på vid det här laget. Och beatet är en välbekant upprepning av My love och Icebox. Timbaland är en illusionist av rang, vilken annan producent kan göra tre låtar på samma beat men få dem att låta så totalt olika?