Kära dagbok

Idag hade jag seminarium.I måndags så blev vi indelade i grupper och min grupp fick en relativt enkel text så när föreläsningen var slut gick jag, utan att orka bry mig om att styra upp huruvida vi skulle ses eller inte.Mest för att vi har tenta på tisdag och jag hellre pluggar till den än sitter och ältar nonsens med senåttiotalister som ännu inte förstått vad det innebär att göra textanalys. Och också för att jag är less på att vara den som alltid ta på mig ansvaret för att styra upp saker.Idag när det var vår tur och redovisa frågar läraren om det varit svårt att ses och prata om texten varpå en av mina gruppmedlemmar, inför hela klassen säger " Ja, du gick ju bara iväg men vi bestämde att ses halv tolv".Jaha, så det slog dig aldrig att kanske gå ikapp mig och be mig vänta kvar?Till saken hör att denna brud är så obehaglig.Hon har en äcklig utväxt och klär sig så förbannat fult att jag inte kan hysa annat än djupt förakt för henne. Men så lyckades hon också dumförklara sig själv rätt duktigt också.Vår text handlade delvis om ett våldtäktsmål från 1950talet, vilket inte kunde undgå någon. Ändå outar hon sig som totalt oviss om detta, och hur hon trodde det var ett samtida fall. Aldrig att jag skulle erkänna det.

Vidare är det en kille i klassen som har väldigt intressant röst, när han snackar så förs jag tillbaka till åttiotalets 80tal,han pratar som man gjorde i ungdomsserier då.

Jag har inte ätit socker eller anything like it sedan jul.Det börjar kännas nu. Jag ser liksom glass var jag mig i världen vänder. I synnerhet Solero och Lakritspuck sticker särskilt i mina ögon, och är så klart de två jag ser allra oftast. Jag försöker rättfärdiga att jag skulle få äta än det ena eller andra men vet att jag inte på långt när har kommit till en punkt där jag vet att hantera mitt sockerberoende och det är väl det som gör mig på så sjukt dåligt humör. Jag drömmer liksom om allt jag vill ha.Igår var det lättsaltade chips exempelvis.

Kära dagbok

Människan som skulle gått med kökssoporna har så inte gjort. Detta har de andra boende på min korridor, mig själv inräknad, bara beskådat i takt med att sopkorg efter sopkorg blivit fullare och fullare och nu idag helt och hållet gått över bristningsgränsen. Jag önskar att jag var lite mer ödmjuk och hänsynsstagande, så där som jag föreställer mig att goda kristna är, och inte blev helt galen över detta, men det är helt jävla fucking ofrånkomligt. Jag blir lika sur på mig själv som inte går med soporna, som jag blir på mina andra grannar som inte gör det. Jag blir också förbannad på människan som skulle gått med soporna och har precis skällt ut honom för att inte ha bytt dag, han skyllde nämligen på att han varit borta. Jag är också sur på en annan av mina grannar som satt upp en lapp på dörren till köket för att han inte verkar ha ett enda uns av självrannsakan i sin kropp då han bara tjurar om att den som ska gå med soporna borde göra så, när han så enkelt själv skulle kunna lösa det här utan att låta det bli en konflikt, eftersom lappen nu visat sig vara undertecknad med fel namn, och dessutom har fått mothugg av någon annan boende som tycker att den som undertecknat inte borde kasta glas i stenhus och så vidare. Ett klassiskt jävla ilandsproblem helt enkelt.

Jag är allmänt retlig överlag i dessa dagar.Jag och min psykolog försökte idag komma fram till varför men är ännu inget på spåren. Risken finns dock att min närmaste omgivning nog kommer uppleva mig som en riktig subba, och det utan någon som helst rimlig förklaring, om dom nu inte vill sätta sig ner och lyssna på när jag ältar i någon timme eller två. Igår blev jag lack på en tonårsbrud som på coren satte sig för nära mig, sedan inte följde instruktionerna utan gjorde egna övningar, vidare inte tog i ordentligt på de övningar hon ändå gjorde utan bara var allmänt loj.Okej att hon är en typisk disträ tonåring men jag kan ändå inte låta bli att provoceras av hennes enorma respektlöshet mot gympaledaren och mot hennes föräldrar som antagligen betalar rätt mycket för att hon överhuvudtaget ska kunna träna där. På föreläsningen igår gick jag in i en helt sjuk diskussion med en tjej bara för att jag hatar hennes sätt att prata på och tycker att hon har så äckliga ögon. Jag föraktar henne för att hon ger ett så blajigt intryck, hon är arketypen för en blyg tjej som inte vågar ta plats med sitt kroppsspråk och sånt gör mig ledsen och då är det som om mobbaren i mig väcks till liv och vill knäcka henne.Fan vad jag skäms över det.Överlag hatar jag stora delar av min kurs för att dom ställer så korkade frågor och inte verkar läsa litteraturen trots läsanvisningarna. Detta gör föreläsningarna fyllda av en massa dötid och jag hatar folk som slösar med min tid.

Kära dagbok

Idag gjorde jag en sån där fånig grej som jag hatar mig själv för att jag gjort direkt efter.Men idag tog jag iaf mig tid att fråga mig om det var värt det, och om det verkligen skulle vara så där sjukt pinsamt som jag föreställt mig, och varför det skulle vara det och kom fram till att det ju inte alls behövde vara det för att det ju bara var jag som kunde avgöra om det var det eller inte. Hur som.Jag är helt galen i Sandra Backlunds konstnärsskap.Ja, jag säger konstnärsskap eftersom hennes verk ofta går på gränsen mellan just mode och konst. Jag är i alla fall mycket förtjust i hennes verk och tycker hon är en enormt begåvad människa, och jag inspireras väldigt av hennes enorma kreativitet. Idag såg jag henne stå och frankera en herrans massa kuvert på Pressbyrån i Solna Centrum.Ja, jag har lätt för ansikten och namn och människor och sånt, fråga vem som helst av mina vänner, men det var inte det det här skulle handla om.Jag kände hur som helst igen henne på en gång och tänkte " Där står Sandra Backlund och frankerar kuvert, undra om jag ska ta och gå fram till henne och säga hur jäkla bra jag tycker hon är", varpå en annan röst, ja det är röster döm ut mig som galen ni, säger " Nej, du vet ju vilken jävla skämsklåda du alltid får när du hoppar på människor du hyser beundran för för att du inbillar dig att du tappar förmåga att formulera dig vettigt och det bara slutar med att du står och upprepar dig". Med dessa två röster malande i mitt huvud går jag ett varv inne i Pressbyrån, köper min Fokus och kan sedan inte längre hålla mig utan klampar raskt fram till henne och öser till att börja ur mig hur mycket jag kommer skämmas efteråt, men hur jag inte kan hålla mig från att låta henne veta hur bra hon är, och går sedan därifrån. Men vad glad hon blev! Och vad glad jag blev att hon blev glad.Det är pinsamt hur något man uppfattar som så litet kan vara så upplyftande.

Jag har så klart efter det ältat den där jobbiga rösten som försökte tala förnuft med mig och kommit fram till att det ju bara är fånigt att gå omkring och vara rädd för att uttrycka sin genuina beundran för folk.Varför ska man inte kunna göra det, vad är det man är rädd för? Beundrar man någon, så ska man säga det. Så det så.Och det kommer jag göra hädanefter.Så det så.

Min frissan har lämnat sin gamla salong och öppnat en egen i Uppsala.Jag är på grund av detta mer eller mindre i upplösningsstillstånd. Hon och jag hade ju en grej på gång, hon tog hand om mitt hår som ingen annan gjort.I vems händer ska jag nu lägga mitt hår? Vem kommer ha lika god hand med det som hon?

Kära dagbok

Det skulle vara så lätt för omvärlden,omgivningen om man så vill, att ta död på min livsglädje och entusiasm, men just för att jag har ett sådant övermått av både det ena och det andra tycks det omöjligt.Istället blir jag bara så sjukt irriterad på allt och alla. Till att börja med på alla jävla tråkmuppar som nobbar en jämt och ständigt. Nu pratar jag inte om folk som är upptagna, dessa är delvis ursäktade. Utan folk som hittar på ursäkter och bortförklaringar för att slippa umgås, bara för att dom är så sjukt bekväma med att sitta hemma istället för att umgås.Det gör mig så sjukt ledsen.I synnerhet eftersom samma personer skickar så väldigt dubbla signaler, som å ena sidan säger att dom ju faktiskt tycker om och uppskattar ens sällskap, just för att man är en liten liten ljusglimt i deras annars till synes sjukt tråkiga liv, men å andra sidan inte verkar ha vett att vårda den relationen i tillräckligt hög utsträckning för att den ska överleva.Töntar.

Samtidigt vet jag ju att folk nobbar mig av rent ointresse.Vilket jag å ena sidan inte kan förstå.Jag är en sjukt rolig,trevlig och supersprallig människa och kan inte förstå hur någon kan motstå mig.Hur är det överhuvudtaget möjligt? Detta föder i mig en inte helt önskad vilja av att vara omtyckt av alla, och om inte av alla, så av i alla fall dom jag själv gillar.Är det någon som fattar vad jag menar? Men varför tycker du inte om mig för? Vad har jag gjort för fel? Jag kan inte vara mig själv på något annat sätt? Lika mycket som jag hatar dig för att du inte gillar mig, hatar jag mig själv för att jag bryr mig om huruvida du gillar mig eller inte.

Men det finns ju en viktig lärdom att dra av detta och det är ju att inte gå i samma fälla själv.Och värdesätta dem som faktiskt söker kontakt, och tar initiativ.Jag insåg det då jag två gånger under loppet av en dag skrev två helt sjukt negativa mess till en kompis.Eller kan det vara så att den omgivande negativsmen smittat så till den milda grad att jag därför kanaliserar den genom att vara depp i kontakt med andra? Det nöjet ska ingen få.

Seminariet idag var väl så där.Till en början så tog kvinnan som höll i trådarna inte alls tag i situationen.Första gruppen fick igen som helst draghjälp och själv ville jag bara försvinna ut ur rummet för det gick så förbannat jävla toksakta. Det kliade som fasen.

Kära dagbok

Shoppingbloggorskorna har bestämt att gult är vårens färg och bara därför ser jag nu gult var jag mig i världen vänder.Eftersom jag hatar gult och tycker det är jättefult,i synnerhet då solgult, som av en händelse råkar vara den nyans flest ängsliga människor verkar ha valt, så är det rätt jobbigt att för tillfället vandra Stockholms gator fram. Igår såg jag en gul vårjacka och en gul kjortklänning, och bägge var tennisbollsgula, och såg helt galet gräsliga ut.Om detta fortsätter får jag helt enkelt gå under jorden. Kanske irriterar jag mig lika mycket på hur jagsvaga människor är och inte orkar ens fråga sig själva om dom överhuvudtaget passa i gult, utan bara blint följer varje tips och råd dom kommer över i (Bajs)klick, som att jag hatar gult.Vem vet.

Idag var jag på Skansen med min kurs.Jag var välklädd men höll ändå efter tre timmar utomhus på att frysa ihjäl.Inne i stugorna, som ej är uppvärmda, är det kallare än utomhus och under den sista visningen, som aldrig höll på att ta slut, övervägde jag under de sista skälvande minuterna att helt sonika gå ut i solen eftersom jag frös så förjonat.

Tjejerna som pratar engelska är i samma redovisningrupp som mig och jag tror med bestämdhet att en av dem hatar mig rätt rejält. Till att börja med kommer hon med pikar hela tiden, och tro mig, jag är inte paranoid, hon gör de facto det. Eller så säger varken hon eller hennes kompis ett enda ord.Jag hatar hur jag ständigt tar på mig rollen som gruppledare, jag orkar det liksom inte, men min iver att få vg på kursen tar alltid över och så sitter jag där och försöker styra upp allt i en grupp där resten är riktiga stolpskott. En av dom är så ofattbart korkad, hon frågar om exakt allt vi redan gått igenom.Hon hade till råga på allt klätt sig i tron att vi skulle vara utomhus vilket jag så klart inte kunde hålla mig från att påpeka var just så dumt som det låter. Och att hon fick skylla sig själv. Så gör jag när jag sprider lite god stämning i gruppen. Moahahaha.Vidare har vi en som väl går att komma överrens med men som ändå inte lyssnar på vad man säger. Eller bara upprepar allt man säger. Well well. Och så dom två engelsktalande sakerna, som inte säger någonting, eller säger emot.

Kära dagbok

Det är två tjejer på kursen jag läser just nu som pratar engelska med varandra.Bägge talar svenska med oss andra, i klassrummet, men så fort de bägge två är på tu man hand utanför klassrummet bräker de på den jobbigaste möjliga collegeamerikanskan man kan tänka sig.Jag orkar inte ens bry mig om att fråga dem varför, för jag, precis som säkert många andra, tror att huvudanledningen till att dom gör så, är att få uppmärksamhet, och då tänker jag inte skänka dem de minsta tillfredställelse.

Jag begriper heller inte vad det är för oskriven regel som gör att man inte går in i klassrummet innan föreläsningen börjar, eller att folk inte ens slås av tanken på att rycka i dörren för att se om den är öppen utan istället står utanför som några fån, tills någon ( läs jag) med självklar hand går in och sätter mig.

Idag såg jag Torkel Pettersson.Detta skulle jag så klart inte nämna om det inte vore för att han hade ett GIGANTISKT skägg.Skägg är liksom min grej, jag är galen i skägg.Jag höll knappt på att känna igenom honom, han såg ut som en riktig sjöbuse.Vi pratar nu inte det där lite ovårdade tre dagarsskägget som han frontat förut, nu pratar vi en riktig skepparkrans. Mycket imponerande.