URF pt 2

Inte långt efter att jag sett dramadrottningens uppvisning,under Morgan Heritages förband,ser jag vad som kommer gå till historien som den längsta hangup jag haft,inte så mycket för att jag längre tror att det någonsin kommer bli vi men ändå.Det kunde ha, och istället så slutade det med att han gjorde mig mer illa än någon annan lyckats göra, något jag påminner honom om varje gång vi ses.Det gånger vi ses och faktiskt pratar med varann.För ofta är passande nog upptagen i telefon då vi råkar stöta ihop.Så även nu, men den här gången var han dessutom så full och hög på livet att jag starkt tvivlar på att han överhuvudtaget skulle ha känt igen mig, men desto mer övertygad om att han säkert skulle ha kommit kravlande med något förslag om att ses och för vad som måste vara hundrade gången hooka upp. Och jag önskar att han hade gjort det för då hade jag äntligen fått avvisa honom och kunnat avsluta det här kapitlet i mitt liv som är han, men jag antar att det inte lät sig göras där och då eftersom han försvann lika snabbt som han dök upp.

Morgan Heritage är, har jag förstått nu, ett band som skulle kunna uppträda varje dag i veckan och ändå aldrig behöva spela samma låt två gånger. Dom skulle ändå behöva göra det bara för att möta publikens krav,men märk likväl, dom skulle inte behöva det.Därför tycker jag det är konstigt att dom inte dyker upp på scenen med något annat än en bestofspelning, utan spelar låtar som jag, hör och häpna, inte bryr mig det minsta om.Bara för att i nästa andetag spela någon av de låtar de gjort som jag uppskattar allra allra mest, som Liberation eller Best friend. Dock la en storkäftad ghettobrud en viss sordi på stämning då hon ytterst tvärsäkert förklarade för sina vänner att han som stod däruppe på scen och sjöng för glatta livet inte alls var Morgan Heritage, att Morgan var "sen som faaaan" och att det där bara var förbandet, så till den milda grad att jag till slut inte ville göra annat än smacka henne hårt och välriktat i fejan.Jag intalade dock mig själv att den där typen av självsäkerhet dock oftast brukade straffa sig själv och att hon säkert bara skulle ha något spydigt att säga åt den där tjocka korta bruden som mest såg ut som en finsk bärplockare med bling i öronen.Jag ville inte förudmjuka henne inför hennes vänner, jag har ju trots allt mitt karma att tänka på.

Morgan avslutade konserten med vad som är den bästa låten jag någonsin hört,nämligen Tell me how come.Hade jag haft pms, vilket jag hade under Säkertkonserten på Trästocks då jag nästan började gråta, hade jag säkert börjat gråta, och ingen hade brytt sig för vid det här laget var det helt beckmörkt.Faktum är att det nog hade varit rätt skönt, för jag tror på att gråta.Gråta gör mig glad!

Ja,jag åt ännu en langos efter Morgan.Men dom är ju så förbannat goda, vad kan man göra.Dessutom tyckte jag det var bättre att äta än att dricka,i synnerhet att äta något varmt, då det regnade och var rätt ruggigt.Att folk ändå hemfallit åt att knalla runt barfota i leran is beyond me.Jag brukar normalt sett förespråka barfotning, med Vivianne i Pretty Woman som referens men skulle aldrig gå så långt som att knalla runt på en festival barfota.Jag har jobbat som diskare så jag har stått med skit upp till armbågarna.Då pratar vi en trevlig blandning av fiskrester,potatis,morötter,kaksmulor och kaffe typ.Vad som skulle kunna vara spya om det inte vore för att det då utgjorde vad folk valt att INTE äta upp. Ändå blir jag helt förfärad och väldigt äcklad av att se dessa människor.Dom ser ut som grottmänniskor om bena.Täckta med lera upp till knäna efter att ha knalla runt som gud tänkte sig i bara fötter funderar jag på hur dom gör när dom ska gå och lägga sig klockan tre på natten och då har druckit hela dagen.Då brukar man inte vara så pigg på att gå och vaska fossingarna.Och att sova med fötterna utanför tältet när det är elva plusgrader ute är väl inte någon höjdare? För att inte tala om alla som måste få skärsår?Och efter alla skärsår en lång utläggning av sina mammor och mostrar.Någon med koll på ämnet får gärna förtälja hur detta brukar sluta.

Jag skulle inte hinna se hela Beenie Man,detta eftersom jag ville hinna med elva tåget tillbaka till Stockholm.Konstigt nog hade han fått fasligt mycket mer speltid än Morgan, även om jag föreställer mig att Morgan rent kvalitativt skulle kunnat leverera så mycket bättre. Och eftersom Morgan drog över på tiden, hann jag inte se mer än en timme av Beenie Man.För min del inleddes konserten av att jag, och alla i en radie av fem meter ifrån mig fick åse hur ett par började härja.Om vad framgick inte, men härjade gjorde dom,så väl innan som under konserten.Av vad jag förstod så skulle dom precis till att skiljas för att se konserten på olika håll, något som dock aldrig realiserades,eftersom dom ägnade i alla fall den första timmen åt att stå och tjafsa med varandra.Så till den milda grad att jag faktiskt blev lack på killen för att han förstörde hela kvällen för tjejen, då han var den som i sista stund ryckte tag i henne bara för att säga något,varpå hela intermezzot började.

Till konserten då.Till en början upplevde jag att han hade svårt att få publiken med mig, något som dock släppte rätt snart.När han sedan gav sig på No one fanns det nog ingen i publiken som inte var missnöjd.Han inledde där och då ett medley som var långt men som förvånade mig i bredd,men som jag i efterhand kan se var minst sagt publikfriande.Medleyt tycktes aldrig vilja sluta, vilket gjorde mig lite orolig för att jag inte skulle kunna se hela.Men det hann jag!Så snart det var över började jag raskt knalla därifrån, bara för att slippa gå mitt i en låt.När jag vandrade den mörka grusgången fram önskar jag att jag packat ner den där ficklampan som jag i en kort sekund övervägde att ta med mig men som fick stanna hemma.Väl ute från området hamnade jag snabbt i lag med en man som var på väg i motsatt riktning, men som när han såg mig vände om i ett försök att ragga upp mig.Något jag snällt avböjde, detta efter att han erbjudit mig först sitt telefonnummer,sedan sin mejladress, innan han förstod att jag inte var intresserad, och fortsatte sin vandring från där jag precis kommit.

Jag vet inte om det är regnet, eller det faktum att jag de senaste veckorna ätit för dåligt, men när jag väl satt mig på tåget för att snart återse Stockholm är jag feberhet samtidigt som jag tycks frysa.Efter att ha färdats raskt längs rälsen ärjag snart, efter ännu en tolvtimmarsutflykt, tillbaka i Stockholm.I kön på Donken upprörs jag över de två tjejerna framför mig som trots att det inte ska beställa ihop, står bredvid varandra.Jag hatar det för att jag är trött,febrig, men också för att det ger en illusion av att kön är kortare än den i själva verket är, och det således kommer ta så mycket längre tid.Jag hinner dock stifta bekantskap med mannen bakom mig i kön som med ett leende betraktar mina leriga stövlar och snabbt drar slutsatsen att jag varit på reggaefestivalen, varpå han säger att han valde att åka till Stockholm för att se Lasse istället.Lasse som jag förklarar att jag slutade lyssna på efter Singel och att jag nu tycker alla låtar låter likadant, något han påstår sig förstå, men ändå tycks vara beredd att betala för att se och lyssna på.Efter att jag blivit tvungen att förmana Donkendrönaren TVÅ gånger då han inte brytt sig om att ta reda på vad jag vill ha för dricka, allt till killen bakom migs småskrattande,tar jag farväl och tar mig ner i tunnelbanan, där jag i takt med att jag tar några tuggor på min burgare får se någon annan spy upp sin, stilla väntar på min tub.

URF pt 1

Jag åkte efter många om och men ändå till Uppsala. Efter att noggrannt ha granskat Smhi:s rapporter flera gånger dagligen under hela veckan ingsåg jag att vädret var det sista jag kunde göra något åt, det gällde bara att vara förberedd på vad som helst. Följdaktligen såg jag lika mycket ut som någon som skulle ut i svampskogen, som en genomsnittlig festivalbesökare när jag stövlade i väg till tunnelbanan strax efter klockan halv ett i lördags.

Jag inledde med att köpa en tågbiljett och var ute i orimligt god tid bara för att slippa bli stressad.I väntan på att tåget skulle avgå satte jag mig ner för att läsa och satte mig då intill ett pensionärspar som, jag svär på universum och allt heligt, förmodligen såg mer människor under den lilla stund jag satt intill än vad dom normalt sett gör under en hel vecka, för dom kunde för sitt liv inte låta bli att kommentera allt och alla.Hår,kläder,väskor,skor,gångstil,val av partner,hund,barnvagn.Allt skulle avhandlas.Jag förstod av deras dialekt att dom kom från någonstans på skaraslätten och tyckte väl att dom gott kunde få ha sitt lilla roliga, men blev också lite irriterad över att dom hade det på någon annans bekostnad, då det inte sällan fanns ett visst mått av förfäran i deras tonfall då dom såg något armt litet emobarn.Min uppsyn möttes också av ett höjt ögonbryn då jag slog mig ner,utan att jag egentligen förstår varför.

Tågresan till Uppsala gick mycket snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig.Sist jag åkte tåg till Uppsala var en valborg för säkert fyra år sedan då jag och en kompis åkte dit på en annan liten tolvtimmars utflykt för att bli orimligt packade.Jag minns förvånansvärt mycket från den lilla turen men tyvärr inget som ämnar sig för tryck.

Jag hade förutseende nog, då detta var mitt första besök på URF tecknat ner en kort vägbeskrivning och var rask i stegen då jag följde den i riktning mot festivalområdet, då jag oroade mig för att endagsbiljetterna som ett straff från universum just i mitt fall skulle komma att sälja slut bara minuter innan jag hunnit fram.Men tydligen tolerar inte universum att ens jag ska ha sådan otur för jag kom in!

In på ett område som gapade ganska stort och tomt.Så stort och tomt att jag undrade om detta var något som skulle hålla i sig länge.Halva nöjet med att åka på festival är att titta på människor, och om det då inte är några där, ja då är ju halva nöjet som bortblåst.Och dessutom märks det så mycket tydligare att man är själv om det är folktomt och dagsljus.

Jag hann dock inte oroa mig för det särskilt länge då Glesbygdns spelning skulle inledas ganska snart.Men innan det hann jag avvisa en stackars människa som,när jag gjorde så, mest såg ut att börja gråta vilken minut som helst.Ännu en av nackdelarna med att gå ut själv.Man blir lätt måltavla för andra, inte sällan av motsatt kön, som också är själva.Och eftersom man är själv tror dom att man är i desperat jakt på sällskap,vilket också föranleder dem att tro att man aldrig för sitt liv skulle komma på tanken att avvisa dem, och också gör att dom blir minst sagt förvånade när man ändå har mage att göra så. Välja den brutala,utelämnande ensamheten framför att stå och kallprata med en främmande människa? Hur vågar hon?

Glesbygdn var bra.Lite lagom småputtrigt och vad jag skulle våga mig på att säga en mycket bra inledning på festivalens sista dag.Till en början hamnade jag bredvid vad jag snabbt förstod var en (manlig)musikjournalist.Dessa är ofta långa,smala,popkilleklädda och alltid med händerna i kors,surmulna,buttra och ofattbart koncentrerade på spelningen.På sin höjd stampar dom lite i takt med höger fot, men skulle aldrig våga sig på att gunga med, oavsett hur bra bandet är.Det är dessa män som jag inte kan konkurrera med.Dom sätter sin neutralitet på ett gig före allt annat.Väl i tryck kan dom vara helt till sig av hur underhållande spelningen var, men att avslöja det det minsta under själva spelningen? Aldrig!Dom tar sig själva på alldeles för stort allvar för att bli tagna på allvar.

Väl avklarad ramlade jag på en bekant som jag bara och endast träffar när jag är ute.Denna man har ett begränsat ordförråd,för han upprepar samma fråga gång på gång på gång, något som är minst sagt tröttande.Jag är väl inte ett mingelproffs men kan vara nog så intressant i rätt sällskap.Här tar dock samtalsmämnena slut snabbare än snabbast. Vilket jag finner så väl sorgligt som lite frustrerande. Men det var inte så mycket därför, som det faktum att jag ville komma i rätt stämning inför Alborosies spelning som jag valde att rätt snart efter att vi skiljts åt köpa mitt första glas vin.

Och komma i rätt stämning gjorde jag.För dom som inte hört Alborosie skulle jag bäst beskriva honom som en gröt.Det kan vara minst sagt svårlyssnat och ännu svårare att ta till sig, så grötigt är det.Det tog mig ett halvår att tycka det var bra, men nu är jag frälst och gör mitt yttersta för att frälsa så många i min omgivning som bara möjligt, dock med väldigt sviktande resultat. Själv spelningen haltade en aning.Stundals var Albo mycket bra, medan han emellanåt tappade fokus och lät det fladdra i väg alldeles för mycket.Konserten hade nog vunnit mycket på att vara placerad något senare.

Precis som så många gånger förr har polisen i Uppsala hårdbevakat festivalen i jakt på narkotika, och det med vad man får anta i deras ögon är ett lyckat resultat.Själv tycker jag det hela är ganska skrattretande.Till att börja med är festivalens hela paroll " Säg ja till reggae nej till droger". Detta antar jag att artisterna vet om, varför dom ändå är så pass korkade att dom ändå tar risken att bli ertappade på en festival som är så välbevakad som URF är för mig ett mysterium.Och att förrena artister som inget annat gör än sjunger om hur härligt hö är, med en sådan paroll är även det lite absurt, men också av vad jag förstått fullkomligt nödvändigt. URF kan säga ja till reggae hur mycket som helst, men att Alborise sedan ändå väljer att sjunga Herbalist,och då få halva publikhavet, som på sina ställen föga förvånande luktade både det ena och det andra, att sjunga med, är i mina ögon inte så mycket annat än ett ( om än ett mycket pubertalt sådant) fuckyoufinger till allt och alla. Det hela blir bara en aning bisarrt, i synnerhet eftersom jag har svårt att tänka mig att polisen i Göteborg gjort lika mycket för att ertappa NERD eller Lil Kim med en haschpipa i högsta hugg.

I väntan på Morgan Heritage hann jag äta en och annan langos.Faktum är att jag inte tänker säga hur många, bara det att jag garanterat klarar mig till nästa sommar.Men det är ju så freaking jävla gott med langos.Just dom jag åt var dock lite hårda i mitten så jag hoppas på bot och bättring till nästa år.

Jag hann också blänga lite lagom mycket på en gammal bekantskap som visat sig vara den förmodligen största dramaqueenen jag någonsin kommer träffa i hela mitt liv.Han är också, föga förvånande, en uppmärksamhetshora av rang, och att därför se honom studsa runt kring en djembetrumma kom inte som någon överraskning.Även om jag sett folk som är fasligt mycket skickligare än honom, och har så ofattbart mycket mer utstrålning än honom, så lyckades han rätt snart med vad jag får förmoda var hans plan, för timmar senare såg jag honom från vad jag hädanefter kommer kalla hans fanklubb.