Till pappa

Idag är det pappas dag och jag tänkte passa på att när jag ändå tackar honom berätta lite mer om min egen.

Min pappa är född våren -57 i vad som då var en rätt levande by i nordöstra Finland. Han är mittenbarn och den äldsta av två söner. Om vårarna sprang han runt
barfota i skogen och fick fötterna fulla med skit, vilket kallades kråkstövlar. Om man lyssnar på hans historier låter det som att han har tusen kusiner, när det rör sig om högst ett tiotal. Han har flera bästisar och det är bästisar av sorten då man inte hörs av så ofta men ändå vet var man har varandra, och för det avundas jag honom. När han var åtta fick han vattkoppor och sedan bältros och farmor berättade med inlevelse ända tills hon blev sjuk, om hur nära döden han var.

Han är sjuuukt excentrisk, väldigt frispråkig och extremt kompromisslös. Sa jag envis? Hans mellannamn är Yrjö. En av hans favorithistorier från när han var barn går ut på att han fick en mark av sin farmor ( som för övrigt blev hela 90nånting) men inte fick en av sin pappa och därför missade filmen som visades i byastugan. Han gick istället hem och grät. Jag har förstått att detta var ett enormt trauma för honom.

Han gillar att göra kantarellsoppa, och att äta mer eller mindre vad som helst. Han kan lätt trycka en liter mjölk till maten oavsett om det är frukost, lunch eller middag. När han bastar föredrar han att tvätta sig med regnvatten för håret blir så mycket mjukare då. Uttryck han ofta använder är "göra en insats" " vat liknar te" "men tet är väl helt åkeejj". Han kan inte skillnaden på p och b. Eller så blandar han alltid ihop dem. Människor som har sockar på sommaren är svenskar. Kalsongerna tar man av sig i april. Han jobbar fortfarande på sin första miljon. När jag var yngre läste han alltid Norran två gånger. Han tar alltid tidning nummer två i tidningsstället. Han tror han kan spela gitarr, men jag tror han är bättre på att sjunga. Han är inte så bra på att säga "jag älskar dig" men desto bättre på att visa det i handling.

Det finns egentligen inte ord att beskriva hur tacksam jag är vad han gjort för mig, men jag tänkte ändå ge mig på att försöka. Jag vill inte påstå att det inte finns några bra pappor men det talas väldigt mycket om de dåliga, och det har fått mig inse hur lyckligt lottad jag är. Det borde inte vara så, att en man tar sitt ansvar och ställer upp borde vara en ren och skär självklarhet. För mig är, och har det alltid varit det, och det just för att min pappa är den han är. En smått galen människa som lyckats med konststycket att vara lika överbeskyddande som den värsta av hönsmammor, men samtidigt närmast tvingat mig ut ur boet för att pröva mina egna vingar. Och för det älskar jag dig. Tack pappa.

...

Den där pskyiskt instabila killen som tror han är nästa Idol hänger fortfarande kvar på blåa linjen. Some things never change.

.....

De sitter och snackar om Tiger Woods och Elin. Jag börjar bli ganska less. Det första jag tänkte när jag läste att Elin tydligen hittat sms i hans mobil är att han måste vara en ruskigt orutinerad som cheater, för varenda jävla kotte vet väl att man till att börja med skaffar en separat mobil med kontantkort som man dessutom gömmer på ett säkert ställe, och sen raderar så väl skickade som mottagna sms.

Eva Emma sitter och säger att Elin kommer skämmas så mycket. Det där är något jag inte förstår. Om jag är ihop med en idiot som inte har vett att inse vilken jävla pärla jag är, ska jag då skämmas för att han inte inser det? Ska jag istället misstro honom hela gången och inte lita på honom överhuvudtaget? Det vore ju desto mer pinsamt. Att ständigt gå omkring och inte kunna lita på sin kille, utan vara konstant rädd för att han kommer bedra mig? Jag skulle aldrig orka. Någonstans måste man väl ändå ha tillräckligt med självkänsla och självförtroende och lita på att man är värd att vara tillsammans med. Misstro sin partner gör man bara om man inte känner sitt egenvärde, om man ständigt jämför sig med andra, och är svartsjuk och osäker. Tror jag.