Har precis sett färdigt första avsnittet av Love & Hiphop Atlanta och är lite illa till mods. Samtidigt som jag genom hela programmet igenom satt och tyckte synd om de flesta av kvinnorna i serien, påminde jag mig själv om att dom säkert skrattar hela vägen till banken.
Men den påminnelsen är så tunn, så fattig, så obetydlig och klen när man ändå ser deras ilska, frustration och hjärtesorg. Nu kanske jag framstår som den mest lättmanipulerade människan på den här sidan norra halvklotet men det går inte att komma ifrån att de känsloregister som somliga av dessa kvinnor ger prov på ändå tar begåvade skådespelare ett helt yrkesliv att öva upp, och även om det säkert är en eller flera av dem som kan agera så tvivlar jag på att dom konsekvent kan agera, och agera så bra och övertygande.
Jag tycker bara det är så djupt tragiskt, men också ofattbart talande att det idag finns människor som är beredda att åsidosätta sitt mentala välbefinnande till förmån för att bli rik och berömd. Spelar ingen roll hur, rikedomen har blivit ett självändamål så hisnande stort att man tycks bli blind för vilken människa man förvandlats till i jakten på rikedomen.
Jag förstår att överlevnadsinstinkten är djupt mänsklig och påtaglig och att man säkert kan gå i terapi flera århundranden för de summor dessa kvinnor tjänar på att synas i serien men till vilket pris?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar