Vi kan väl vara kompisar

Nej det kan vi inte. Inte utan att jag kommer fortsätta hoppas på en andra chans. Inte utan att jag med jämna mellanrum kommer tvingas kämpa med gråten i halsen för att inte spilla ytterligare några tårar av besvikelse. Inte utan att det kommer vara direkt plågsamt att ständigt bli påmind om vad jag gick miste om.

Du är den där jag aldrig kommer komma över. Tårarna spillda över dig sinar aldrig, de bär för mycket sorg, saknad och frustration för att någonsin ta slut även om jag nu bestämt jag är skyldig mig själv att våga hoppas på något annat.

Jag skulle kunna göra det till ett test, till en prövning, till en känslomässig utmaning. För att se hur länge, hur bra, hur övertygande jag skulle kunna hålla masken. Fortfarande vara älskvärd, utan att vara flörtig. Men det vore ett brott mot min självrespekt, min självbevarelsedrift. Jag säger nej det kan vi inte, jag väljer mig själv istället.