....

Jag och min stora käft råkade berätta för, ja vad fan ska vi kalla honom utan att försäga oss?, låt gå för Chico eller Mr Madame (ja han kallar mig madame, är det konstigt att jag är lite i det blå ?), att jag skrivit om honom och då blev han och hans ego så klart genast jättesmickrade och ville läsa. Sen insåg jag att det jag skrivit var jävligt hårt och jävligt elakt och att han kommer bli superledsen(inbillar jag mig) om jag låter honom få läsa det så nu måste jag försöka komma med en cover up. Därför har jag ägnat femton minuter varje dag sedan vi skildes åt(torsdagmorgon) åt att skriva minst lika mycket, om inte dubbelt så mycket, fina, vackra och fascinerande texter om honom som jag tänkte låta honom läsa när, om, vi ses igen. Om han sen på egen hand råkar hitta den där originaltexten som jag insett att han inte alls borde få lägga ögonen på, ja, den dagen den sorgen.

P.s Nu kan ju den som vill ägna resten av helgen åt att försöka lista ut vilket inlägg jag syftar på. D.s