The City

Okej. Så mot bättre vetande ägnar jag fredagkvällen åt att kolla på The City. Jag vill å ena sidan inte för det finns inte ens en person i serien jag inte retar mig på konstant ( jo möjligtvis Kelly Cutrone) men samtidigt är det så jäkla svårt att låta bli bara för att jag vet att jag kommer njuta så ofattbart av den löjligt låga nivån på allt drama. Det här är vuxna människor som grälar om de mest banala saker här i livet. Människor som man förväntar sig har ett förnuft de kan ta till fånga, men som fullkomligt tycks sakna självdistans.

Mest skrattretande är ändå Erins pinsamma försök att genom sin position försöka bringa någon slags rättvisa till stånd, genom att ihärdigt påpeka att Olivia är inkompetent. Hon säger det minst en gång i varje avsnitt. Att bara för att Olivia råkar plocka ut ett armband, en klocka, en ring, så är hon inte en bra redaktör. Well, det är faktiskt det enda Olivia behöver vara bra på. Och jag tycker just Erins naiva inställning till hela saken är mest rörande av allt. Hur hon inte tycks förstå eller inte vill inse att det inte spelar någon roll hur mycket hon än gnäller, för såna som Olivia kommer ändå komma undan, de kommer glida fram genom livet på den där räkmackan. Och anledningen till att Olivia sitter där och ser helt tom ut i blicken och inte rör en min, vilket retar alla hon möter ännu mer, är att hon ju faktiskt inte gör det heller. Hon vet att hon får vara kvar på Elle mest för att Elle ska kunna säga att Olivia Palermo jobbar där, men vet också att i samma stund som dom känner att hon inte bidrar tillräckligt kan hon gå och leva på sin trustfund i några månader.

Samtidigt är det något djupt sorgligt över hela Olivia Palermos person. Det är som om hon är en fågel i bur. Hela hennes kroppsspråk skriker av återhållsamhet, som om hon förväntar sig att vara ständigt iakttagen. Varje liten gest och min känns inövad och mer än lovligt tillgjord. För att inte tala om hur undernärd hon ser ut.

Att Erins inställning till Olivia handlar lika mycket avundsjuka som någonting annat är väl ganska uppenbart. Själv har hon fått kämpa som en gnu och det är klart att det sticker i ögonen när någon kommer insnurrande bara på grund av sitt kändisskap. Om Olivia känns som en fågel i bur, skriker Erins frustration i mina ögon om ett enormt mindrevärdeskomplex, och av en känsla av att hon egentligen inte hör hemma i den här världen. Hon försöker tappert men snavar på mållinjen. Framförallt läser jag hennes taskiga hållning och dåliga gångstil som inget annat än en väldig tydlig klassmarkör. Jag kan känna igen mig i henne, men för mig handlar det där mindrevärdeskomplexet om att jag alltid tror att jag ser fattig ut. Om att det hur hel och ren jag än är ska gå och spåra min klasstillhörighet.

Men Erin har ju tagit sig dit hon är på grund av sin bakgrund, inte trots den, och borde trösta sig med den tanken istället för att tycka så förbaskat synd om sig själv. Så här kommer det fortsätta att vara för all evig framtid, det går inte att avskaffa den här typen av orättvisor. Men å andra sidan, om Erin var helt tillfreds med Olivias medverkan skulle det ju inte bli en särskilt spännande serie.

Men sen den här tönten Joe Zzzzzzzzeee. Han är liksom sinnebilden av någon inom mode som tar sitt jobb på alldeles för stort allvar. Som tror att jorden på största allvar kommer gå under om inte alla informeras om att senapsgult är nästa års accentfärg. Att han sen inte vågar sätta några som helst gränser för Olivia utan gång på gång försvarar henne inför Erin gör honom ännu mer patetisk.