Nationaldagen firade jag med att ligga och steka fläsk i solen på den lilla sträcka sandstrand jag sent om sider upptäckt ligger mindre än fem minuters promenad från min lägenhet.

Jag låg precis intill en kvinna runt 30, som var i sällskap med tre killar runt 12. Hon solade och dom gnällde för att de inget hade att göra.

Efter ca en timme anslöt ytterligare en familj, bestående av två pojkar, den yngste runt fem. Han ville självklart doppa sig omedelbart. Hans mamma ville av just samma anledning hellre ligga precis vid vattenbrynet, för att kunna vakta honom. Detta trots att kompisen, hon med tolvåringarna, låg mindre än tio meter från vattnet. Om detta tjafsade mamman, hennes man och kvinna med tolvåringarna om i vad som för mig, som tjyvlyssnade, kändes som en evighet.

Till slut fick femåringen, som var hysterisk av upprymdhet, knalla ner till vattnet och doppa sig. Självklart kom han tillbaka fortare än någon kunnat föreställa sig, då det första han gör är att skära sig på foten på en sten eller vad det nu var. Och på mindre än en minut var hans nationaldagsbadande över.

Vad är det för ödets nyck som gör att just de ungar som har de mest hysteriska, överbeskyddande morsor, också är de som självklart alltid lyckas med konststycket att slå sig, skära sig, ramla och bryta benet? All den omsorgen denna hysteriska mamma la på att han inte skulle drunkna, och så går han och skär sig det första han gör?

Ice loves Coco

Jag har inget större intresse för, och är inte heller särskilt nyfiken på varken Ice T eller hans fru Coco. Henne har jag stött i förbifarten då jag scrollat mig fram på Bossip.com, och av det lilla jag tagit till mig har jag förstått att hennes gluteus, som nog fått rätt mycket hjälp på traven, har en stor beundrarskara.

Mitt ointresse hindrar mig dock inte ifrån att, med viss reservation, ändå ge realityserien om makarna en chans. Kanske just för att jag inte vet vad jag kan förvänta mig, och därför i min naivitet inbillar mig att det här är något som skulle kunna överraska realitykonnässören i mig.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är besviken, men första avsnittet lämnar mycket övrigt att önska. Visserligen finns det säkerligen ett intresse för att lära känna den privata Ice T, han har onekligen vunnit en stor anhängarskara genom sin roll i Law and Order, men Coco själv saknar helt charm. Interaktionen dem emellan är väl blek och intetsägande, om det förekommer någon som helst jargong är den svårläst.

När jag gick igenom mina realityfavoriter på min andra blogg, www.kuhmitzastylin.tumblr.com, underströk jag vikten av en bra casting. Ice loves Cocos gör det i mina ögon väldigt tydligt att man är mer eller mindre dömd att misslyckas om man castar någon bara för att de är kända, och inte funderar ett varv kring varför de är kända. Som Cocos röv. Är hennes röv tillräckligt intressant för att man ska vilja sitta tjugo minuter varje vecka och se hur hon torkar upp smulor från Ice Ts skjorta? Visserligen får man i första avsnittet se henne för någon kort minut styrketräna i en helkroppsstrumpa, men utan de övertydliga, effektsökande inzoomningarna som hade varit legio, hade det varit The girls of the Playboy mansion. Man får också se henne kliva ur ett solarieskåp iförd en minimal bikini, men samma där, inte fan hinner någon få fart på Lena Handleden på den korta stunden.

Där The Girls of the Playboy mansion spelar på hur korkade tjejerna är, eller kanske snarare låtsas vara, och det hela inte är tänkt att vara något än en gubbsjuk fantasi med poolpartys, utvikningsfotograferingar, kryddat med Hefners kändisskap, gör samma totala brist på friktion att Ice loves Coco blir totalt intetsägande. Det finns en hund och två älskvärda assistenter att untyttja som fond mot alla tossigheter som skulle kunna vara Ice T och Cocos liv, men just för att varken Ice T eller Coco verkar vara ens lite galna ( tänk Bridgets urblåsthet eller Kendras knasighet) räcker det inte hela vägen fram.

Ice loves Coco är inget man aktivt väljer att kolla på, det är något som "råkar" stå på i bakgrunden, om ens alls, och då för att man är för trött för att orka byta kanal. Ice T kan man säkert lära känna bättre genom att lyssna igenom hans låtar, läsa ett par intervjuer, eller fortsätta kolla på Law and Order, och Coco, ja finns det någon som helst anledning att lära känna en uppblåsbar Barabara bättre?

Ice loves Coco

E! söndagar.

Bara för att ge er en fingervisning

Och så då denna. På skärtorsdagen var jag ute, träffade en kille som jag väl inte direkt var särskilt sugen på, men i och med att jag var ute själv då mitt sällskap bangade när jag redan betalat in mig, så kände jag att jag lika gärna kunde öva på mina social skillz.

Han börjar prata om att han är från Jamaica, att han är dj, och när jag börjar prata om dancehall drar han den gamla vanliga " nu ska jag sätta henne på plats med ett superquiz" och börjar ställa tusen frågor om Adidijah Palmer, bara för att jag synat hans bluff och pratat om Mr Brooks och han inte vetat vem jag menar. Sen när poletten trillar ner kommer han dragande med att han producerat en låt på den skivan, och i efterhand kan jag ge honom att den inte är direkt dålig. I alla fall.

På påskafton ska TOK spela och han lovar att skriva upp mig på listan. Kalla mig cynisk, men han har inte direkt ingjutit något förtroende i mig, och i och med att jag, inbillar jag mig, beistter viss självaktning, är jag inte den typen av brud som lämnar snigelspår efter mig så fort någon lämnar löften om lista. Det andas desperation i mina ögon. Behöver inte vara så, men i och med att jag redan bestämt att jag skulle gå, och tänkt betala för det, tänker jag inte böna och be om att han ska skriva upp mig heller. Och dessutom är jag alldeles för paranoid för att våga lita på att han faktiskt skriver upp mig, en random brud som han pratat med i mindre än femton minuter. Visst, han kanske skulle få ta en del av min vrede i efterhand om det sen visade sig att jag inte stod på listan och stället dessutom var utsålt.

Så. Han säger att han ska skriva upp mig på listan, ber om mitt förnamn och sen skiljs vi åt. Han tar alltså inte mitt nummer och i och med att jag vill se hur han tänker spela sina kort ger jag det heller inte till honom.

Jag går på konserten bryr mig inte ens om att kolla ifall han faktiskt skrev upp mig, men jag vet av tidigare erfarenheter att det oftast krävs också efternamn för att man ska få komma in, och det tog han aldrig, därför tog jag honom inte heller på allvar.

Så träffar jag honom igen på Magic Systems konsert och han påstår att han skrev upp mig men att jag inte dök upp. Jag säger då att jag inte ens gav honom mitt namn och undrar hur han då kan ha skrivit upp mig, varpå han invänder och bestämt hävdar att jag visst gav honom mitt namn och att han visst skrev upp mig. Jag frågar då om han kommer ihåg vad jag heter och här kommer han dragande med att annat namn än det jag faktiskt har. Jag säger också att jag visst var där men att jag just visst att han inte tänkte skriva upp mig och inte ville stå där som ett fån och inte komma in. Jag är inte hysterisk, men rätt bitchig och den här lilla pojken verkligen anstränger sig för att beveka mig, det är rätt rörande.

Jag vet att jag drar en massa förhastade slutsatser, och att jag säkert har fel i minst hälften av dem, men när det finns individer av manskön som underskattar mig, eller av någon underlig anledning tror att jag kommer stå och gläfsa som en kåt hynda bara för att de lockar med lista, då börjar jag undra vad jag gör för fel. Ja, han vill bara vara snäll. Eller? Och kanske funkar det, eller, ja uppenbarligen gör det ju det, men man kan inte lyckas jämt.

Lägesrapport femhundrasjuttiotre

Istället för att uppdatera min blogg har jag fyllt de senaste dagarna med att kolla på The good wife. Sagan tog slut igår och lämnade självklart ett gigantiskt hål efter sig, lika stort som det Soa och fotbollsem eller vm brukar lämna. Serien är helt fenomenal, den har fått mig att börja fundera mycket kring sanning, rättvisa, skyldighet, men också strategi, för den innehåller extremt mycket intriger.

Michael Ealy, vars läppar jag länge avgudat, är med i ett par avsnitt av andra säsongen, och jag har insett att vår tid är förbi. Nog för att hans karaktär är rätt trist men han är långt ifrån lika spännande längre.

Jag har också funderat mycket på människor. Jag försöker förstå dem. Det här att när det är helt tomt i vagnen ändå sätta sig mitt emot mig. När varje skåp i omklädningsrummet är ledigt ändå välja det intill mitt. Att klaga över att du tvingas gå förbi en skränig rockpub och därmed riskera ditt liv när du nattarbetar och ska köpa energidryck, när du lika gärna kan gå på motsatt sida gatan. Först var min tanke att jag inte kan förstå dem, att dessa individer på något plan är helt jävla blåsta i huvudet som skapar saker de kan klaga på, men sen insåg jag att det inte finns någon poäng för mig att ha det utgångsläget, utan att jag borde ge mig själv utmaningen att istället försöka förstå hur dom resonerar, vad det är hos dem som föder denna logik, om det nu överhuvudtaget finns någon.

Förra helgen var jag på Magic Systems konsert. Först klockan två gick dom på scen och då hade jag ont i nästan hela kroppen, men har man pröjsat 500 kr så håller man käften och dansar. Fram till att de gick på strövade jag runt i hopp om att få tiden att gå. Ett gammalt ragg ville få en andra chans, skyllde på att han var så full sist och att jag försökt psyka honom med vissa mindre lämpliga uttalanden. En annan man har fått barn för knappt ett år sen, jag är vän med hans bäbismamma, och de bor fortfarande ihop, ändå vill han ha mitt nummer. Jag tog upp detta med min vem, att människor tycks vara rädd för, och totalt oförmögna att möta sig själva, ensamheten, utan istället flyr in i en ny relation. Hon påminde mig om att jag har precis samma relation till mat, och hon har säkert rätt, även om jag kanske just nu tvivlar en smula.

Jag är inte rädd för ensamheten, snarare trivs jag kanske lite för bra med alla människor på lagom avstånd. För mig är det självklart att inte rusa in i något innan man hunnit landa och hitta sig själv efter en så omvälvande sak som att man fått barn, men det spelar ingen roll hur mycket jag tycker det, det kommer fortfarande finnas mängder med individer som tänker annorlunda.

I fredags träffade jag en kille som när jag viskade något barnförbjudet i hans öra avvisade mig för att han lovat sin mamma att inte vara otrogen mot sin nuvarande flickvän. Nog för att du kan lova henne det hur mycket du vill, men hur resonerar du när du erkänner en sån sak? Och vad är det för små subtila detaljer jag missar när jag har så dåligt omdöme att jag ens tänker tanken att lägga tid och energi på en sån här looser?

Fallet var inte så hårt, det gjorde inte så ont, mest för att jag redan ramlat så många gånger förr och man med tiden lär sig hur man kan väja för de värsta stötarna. Att bli avvisad är en del av livet, det gäller att hitta ett bra och konstruktivt sätt att hantera ett avvisande på, om än alls.

....