Jag har ju lovat mig själv att inte bantarblogga, och det är väl inte heller det jag kommer göra. Jag vill bara ge uttryck för min frustration över mig själv och vad jag låtit mig själv bli. Och också visa på hur fullkomligt hjärntvättad jag är när det kommer till just saker som har med vikt att göra. Det här i ett led att, i Shakti Gawains anda gör mig själv uppmärksam kring vad jag har för föreställningar om min kropp, för att på så sätt kunna bryta ner dem.
Till att börja med är jag sjukt fixerad vid min vikt. Jag är närmast besatt av varje gram över eller under varje litet kilo. Som om det verkligen har någon som helst jävla betydelse. Men iaf. Här har vikthetsen iaf lyckats vinna över mig totalt. Och nu börjar jag lacka rejält. Mina åttio kilo är ganska många kilo för många, men när jag ställer mig bredvid någon lika lång som väger lika mycket blir jag ibland rädd, för att jag inte för mitt liv kan inbilla mig att jag faktiskt skulle kunna väga lika mycket. Det går liksom inte in. Jag har stora tuttar, som säkert väger en fyra fem kilo( ja jag överdriver men stora är dom) och mina lår är kraftiga på ett sätt som inte är tjocka. Samma gäller mina vader. Dom är inte tjocka, dom är muskulösa. Allt mitt fett sitter kring magen eller på ryggen. Och eftersom jag är kurvig så kanske mitt fett inte heller upplevs som lika mycket som någon med en annan kroppsform. Men jag väger fortfarande åttio fucking jävla kilo!
Nu är det ju inte bara vikten i kilo i sig som gör mig upprörd. Det är det här med BMI. Jag är till råga på allt också barnsligt förtjust i dessa tre bokstäver. Jag antar att det finns en del av mig som vill nära denna besatthet bara för att sätta den i mig som försöker uppnå något omöjligt på plats. Jag vill ha en BMI på cirka 20, för det skulle betyda att jag var smal, inte bara i mina egna ögon utan också i allas ögon. BMI har för mig förvandlats till den enda riktiga värdemätaren, det är den som avgör om jag är fet eller smal, tjock eller normalviktig. Själv har jag gett upp rätten om att ha något att säga till om det. BMI bestämmer allt. Skulle jag landa på ett BMI runt 20 skulle ingen i världen kunna komma och säga att jag är tjock, då skulle jag säga, näe jag har ett BMI på 20. Jag vill ha omvärldens godkännande på att jag inte bara själv tycker jag är smal, utan också att dom tycker det. Jag vet ju själv hur sjukt detta låter men ett steg emot att frångå denna uppfattning är för mig att skriva om det och bearbeta det.
För det är en väldigt kluven inställning jag har. Skulle jag sträva efter ett BMI på 20 skulle jag i nuläget vara tvungen att gå ner 25 kg, till 55. Jag ser liksom inte riktigt var jag skulle kunna ta dessa 25 kg ifrån. Jag är hemskt ledsen. Jag har inte kroppsuppfattning nog för att se att jag skulle vara så tjock att jag hipp som happ kan säga hej då till 25 kg.Förra året sa jag hejdå till femton kilo, och jag har för och efter bilder och kan se var dom försvann ifrån. Men att göra om det nu, med ytterligare tio? Det är är så orimligt. Och som gör att vad jag strävar efter är så skrattretande löjligt. Varför jaga en siffra? Till vilken nytta? Är det inte mitt välbefinnande som borde vara viktigast av allt?
Jag försöker komma bort från dessa vanor genom att intala mig själv att jag vill bli smalare, starkare, få bättre kondition, men att jag måste försöka sluta tänka i kilon och kalorier. Det är bara så svårt då det är det enda sätt att mäta framgång på som jag gillar och tycker om, även om jag ju vet att samma siffror som gläder mig en dag kanske förstör min nästa. Jag vill kunna se resultat jag kan relatera till, tänka på, reflektera över.
Jag tror att jag sätter upp orimliga mål för att jag aldrig ska ge mig. Med orimliga mål är man aldrig nöjd och det har så här långt passat mig som handen i handsken. Det är som när folk berömmer mig och jag bortföklarar det som om det är precis i sin ordning, lär dem att inte förvänta sig varken mer eller mindre, utan bara ren och skär perfektion, fulländning från mig. Men kom igen. Jag gick ju för fan ner femton kilo på åtta månader, det är fan inte alla som kan säga att dom har gjort det. Ja, men dom där femton kilona var ju helt och hållet helt självförvållade. Jag har svullat i åratal och då får jag fan ta konsekvenserna. Och så stor skillnader är det ju ändå inte på dom där före och efter bilderna. Jag trodde bara att femton kilo skulle synas mer. Tänk om nästa femton syns lika lite? Alltså är det lika bra att satsa på 25.
tisdag, september 09, 2008
Jag antar att jag som en försvarsmekanism försöker bortse från det i så hög utsträckning som möjligt, men då jag är något av en självplågare blir det efter hand omöjligt. Alla mina tankar fokuserar på det hemska, det äckliga, det motbjudande. I det här fallet att den där tallriken med risgrynsranden återigen blivit "diskad" och nu står inne i köksskåpet "ren", eller att så gott som alla mina grannar de senaste dagarna diskat utan diskmedel och sedan ställt undan dessa saker som om ingenting. Om det är något jag brukar noja över är det om disken är riktigt ren. Jag är värsta fascisten när det kommer till såna saker, förmodligen har jag blivit arbetsskadad efter tre år som diskare då jag fick bära hundhuvet varje gång det kom tillbaka en oren tallrik med en liten cornflake fastnaglad i kanten. Därför synar jag med mycket stor noggrannhet alla glas, tallrikar och betstick som kommer min väg, diskade av någon annan än mig själv. Helt enkelt för att jag inte litar på att dom äger min förmåga att diska dessa rena. Drabbade i detta är mamma och diskmaskinen på jobbet. Den senare har en tendens att fullkomligt lacka ur ibland och inte byta sköljvatten och då blir ingenting rent, oavsett hur många gånger man diskar. Och det gör mig minst sagt obekväm. För att inte tala om då folk blandar smutsigt och rent. Rena rama minfältet. Då låter jag hellre bli att ta ett glas än utsätter mig för risken att ta ett som skulle kunna vara smutsigt.
Dagens Youtubeklipp- Magic System Premier Gaou
Jag är trög i starten. En kompis frågade för redan två år sen om jag hört Magic System, var vänlig nog att skicka en låt, varpå jag bara skakade på huvudet och inte trodde det var min grej. Två kurser i (väst)afrikansk dans senare så, ja då går det bra.
Synd bara att det förmodligen kommer ta hundra år innan jag kan utplåna minnet av den där killen jag träffade som jag dansade till den här med. Som ju jag då trodde var något mer än bara ett ragg, men som inte hörts av sen, och som jag när jag lyckat snoka till mig hans Facebook insett nog inte är så snygg ändå, något jag inte bara intalar mig själv för att må bättre, utan för att det faktiskt är så. Och vars nummer jag nu, sex veckor senare har raderat, då jag ju blivit frälst av att ha läst boken "He is not that in to you".Inte! Men men. Sånt här är alltid bra för kreativiteten. Det brukar jag säga precis efter att jag sagt att det finns någon mening med allt.
måndag, september 08, 2008
I want your blood!
Vad som känns som tusen jävla gånger har jag fått en påminnelse från Södertappen. Först skickar dom ett fint litet brev där det står att det är dags att komma och ge blod. Sen skickar dom ytterligare ett. Och sen kommer ett i mina ögon desperat sms där dom berättar om vilken brist på blod, och i synnerhet min blodgrupp, det råkar vara och att jag genast måste skynda mig, släppa allt jag har för händerna, och komma till dem för att rädda lite liv.
Det funkar ju onekligen. Men så kommer jag dit och så har jag råkat ta en värktablett för fem hundra år sen och då får jag helt plötsligt inte ge blod, så då går jag därifrån efter att jag förklarat att jag tränar fem gånger i veckan, ofta jobbar natt och har typ en chans på miljonen att kunna rädda dom där liven som dom så ingående messat om.
Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag inte gett blod på hundra år. Jag har varit lite oförsiktig ( med vad får ni lista ut själv, jag tror ni klarar det), jag har ätit jättecrappy ( tänk tre mål av mindre bra karaktär, noll järn, noll grönsaker) så mitt blod är nog ändå inte så där jättebra. Plus att min menscykel är den kortaste i världshistorien. Jag får mens, sen slutar jag få mens och så får jag mens igen. Då är det lite svårt att hinna tänka på alla hundratals människor i Stockholmstrakten som förblöder för att jag inte vet bättre.
Jag jobbar natt också och har inte lust att gå och ge på dagen för att sedan vara sega Ulla på jobbet. Med mina bristande serviceskills så prövar jag redan som det är kundernas tålamod till bristningsgränsen, att jag då ska vara tröttare än tröttast på grund av att jag för tillfället saknar en halv liter av livets goda tror jag inte är så lyckat.
Men så tänker jag ju att jag faktiskt ger när jag kan. Det är mer än vad man kan säga om dom som inte gör det ( DÖH). Dessa försöker Blodgivningen locka med ännu mer desperata åtgärder. Lyckas jag värva en givare får jag en kryssning. Tills det inte lyckades och dom sänkte oddsen till en trisslott. Jag har erbjudit dem jag vill värva att få följa med på kryssningen, det är väl ändå rätt självklart i af i mina ögon men nada. Folk tycker att det verkar för meckigt. För meckigt att rädda liv. Är man rädd för sprutor, vilket vissa påstår sig vara, så är blodgivning ett utmärkt sätt att komma över den rädslan. Jag är det inte. Vad jag däremot är rädd för är dom där grönjölingarna som inte har tillräckligt med erfarenhet med svårtstuckna människor som mig själv. Dom står där och sticker och sticker och sticker och sticker tills dom måste gå och hämta någon av mina två favoritsköterskor, som inom en halv minut lyckats sticka mig och dessutom sticka mig good, så att blodet bara forsar ut. Jag har tagit det för vana att säga att jag är svårstucken efter att det här hänt mig kanske en miljard gånger, men då finns det dom som tar det som en utmaning, typ ojojojoj, nu ska vi se vad jag går för, hon säger att hon är svårtstucken, men jag ska nog greja det. Vilket dom också ofta gör och sen säger att det inte är jag som är svårstucken, utan att det mycket riktigt är dom som sticker mig som är oerfarna. Jag antar att dom inte har möjlighet att vädra sitt missnöje över praoeleverna på fikarasterna.
Iaf. Nu har jag valt ut en dag. Nu ska jag sova ut, dricka mycket vatten, äta bra, och ge mig av på en utflykt till Söder om Söder för att ge bort lite av mig själv i utbyte mot att få en juice, fika och ligga och stirra på konsten i taket och rädda liv! Jag ska,jag ska!!!
Det funkar ju onekligen. Men så kommer jag dit och så har jag råkat ta en värktablett för fem hundra år sen och då får jag helt plötsligt inte ge blod, så då går jag därifrån efter att jag förklarat att jag tränar fem gånger i veckan, ofta jobbar natt och har typ en chans på miljonen att kunna rädda dom där liven som dom så ingående messat om.
Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag inte gett blod på hundra år. Jag har varit lite oförsiktig ( med vad får ni lista ut själv, jag tror ni klarar det), jag har ätit jättecrappy ( tänk tre mål av mindre bra karaktär, noll järn, noll grönsaker) så mitt blod är nog ändå inte så där jättebra. Plus att min menscykel är den kortaste i världshistorien. Jag får mens, sen slutar jag få mens och så får jag mens igen. Då är det lite svårt att hinna tänka på alla hundratals människor i Stockholmstrakten som förblöder för att jag inte vet bättre.
Jag jobbar natt också och har inte lust att gå och ge på dagen för att sedan vara sega Ulla på jobbet. Med mina bristande serviceskills så prövar jag redan som det är kundernas tålamod till bristningsgränsen, att jag då ska vara tröttare än tröttast på grund av att jag för tillfället saknar en halv liter av livets goda tror jag inte är så lyckat.
Men så tänker jag ju att jag faktiskt ger när jag kan. Det är mer än vad man kan säga om dom som inte gör det ( DÖH). Dessa försöker Blodgivningen locka med ännu mer desperata åtgärder. Lyckas jag värva en givare får jag en kryssning. Tills det inte lyckades och dom sänkte oddsen till en trisslott. Jag har erbjudit dem jag vill värva att få följa med på kryssningen, det är väl ändå rätt självklart i af i mina ögon men nada. Folk tycker att det verkar för meckigt. För meckigt att rädda liv. Är man rädd för sprutor, vilket vissa påstår sig vara, så är blodgivning ett utmärkt sätt att komma över den rädslan. Jag är det inte. Vad jag däremot är rädd för är dom där grönjölingarna som inte har tillräckligt med erfarenhet med svårtstuckna människor som mig själv. Dom står där och sticker och sticker och sticker och sticker tills dom måste gå och hämta någon av mina två favoritsköterskor, som inom en halv minut lyckats sticka mig och dessutom sticka mig good, så att blodet bara forsar ut. Jag har tagit det för vana att säga att jag är svårstucken efter att det här hänt mig kanske en miljard gånger, men då finns det dom som tar det som en utmaning, typ ojojojoj, nu ska vi se vad jag går för, hon säger att hon är svårtstucken, men jag ska nog greja det. Vilket dom också ofta gör och sen säger att det inte är jag som är svårstucken, utan att det mycket riktigt är dom som sticker mig som är oerfarna. Jag antar att dom inte har möjlighet att vädra sitt missnöje över praoeleverna på fikarasterna.
Iaf. Nu har jag valt ut en dag. Nu ska jag sova ut, dricka mycket vatten, äta bra, och ge mig av på en utflykt till Söder om Söder för att ge bort lite av mig själv i utbyte mot att få en juice, fika och ligga och stirra på konsten i taket och rädda liv! Jag ska,jag ska!!!
söndag, september 07, 2008
Fuck vad jag hatar att bo på korridor. Hatar det. Verkligen verkligen verkligen hatar det.
I onsdags när jag tack och lov jobbade, var det återigen möte för att komma fram till hur städningen av köket och de gemensamma utrymmena ska gå till. Något vi måste ha minst en gång per termin, och på vilka vi ALLTID, varenda jävla gång sedan jag först flyttade hit för alldeles för länge sedan bytt system, till följd av att den föregående inte funkat. Men, vill jag påpeka.Inte för att de förhållningsregler på något sätt varit komplicerade, svåra eller krångliga, utanför att mina grannar genom alla tider har varit korkade, lata och ouppmärksamma. Det är därför vissa länder behöver diktatur. Invånarna är helt enkelt för jävla korkade för att kunna ta egna inititiv, och alldeles för lata för att på egen hand lyckas få något gjort, och då finns ingen annan lösning att låta en söndra och härska ihjäl dem. (Jag skämtar bara, och jag vet att det förmodligen inte ens är roligt, eller att jag har en väldigt människorföraktande typ av humor men vad fan ska jag göra åt det?)
Vi har alltså tillämpat alla möjliga lösningar, vilket börjar få mig att tro att korridoren kanske är ett socialpsykologiskt expriment, men då den drivande för dessa ständiga förändringar är en KTHare som är mer än lovligt studentikos, så till den milda grad att han faktiskt skrämmer mig med sin blotta uppenbarelse, så är det föga troligt. Han sätter upp vad han själv tycker är jätteroliga, underhållande,fyndiga städregler med "the kitchen lepracorn" som avsändare, där en punkt går ut på att man ska känna tillfredställelse i ett välförättat värv, samt där han känner behov av att påpeka att reglerna är utformade under demokratiska former ( bara för att förudmjuka dem som hade mage att säga ifrån), och annan bullshit. Och nu är dessa anslag prydda med en bild där samtliga boende på korridoren utom undertecknad står och pekar där rubriken lyder " We want you...to clean the kitchen". Vardagsfascism i ett pyttelitet passivt aggresivt paket mycket snillrikt förpackat för att ingen ska våga säga emot.
Församlingens senaste snillrika idé är att den vars tur det är att städa också har till uppgift att diska den disk som kan ha samlats i diskhjon under veckan. Och, som lappen på mitt köksskåp så klart förklarade, borde det ju inte finnas någon disk där då ju alla tar sitt ansvar, men om det var så att någon inte gjorde det, ja, osis grabben, då är det du som får ta skiten. Lovely! När det nu var min tur att städa så låg så klart en tallrik som jag lagt där i diskhjon och väntade på att jag skulle ta i för kung och fosterland. Om det inte vore för att tallriken låg där för att någon av dom här lågdjuren som jag lever jämsides med "diskat" den och ställt den i diskstället med randen efter risgrynsgröten långt ifrån bortgnuggad. Att jag då ska diska denna tallrik är liiiiite för mycket begärt. Tilläggas bör att det är KTHare är den enda som äter risgrynsgröt. Och det är säkert han som "diskat" alla dom andra smutsiga tallrikarna jag fått nobba här nu i dagarna tre.
Jag skulle alltså städa, och sen när jag städat klart, skulle jag enligt föreskrifterna få min städning godkänd av den som stod näst på tur på städschemat. Det är ju så att man storknar! Och hur jag ska kunna städa utan diskmedel, utan Vim, med en äcklig jävla mopp som enda hjälmedel, det är beyond me! Men jag knackade pliktskyldigt på hos en av mina grannar och sa att jag städat varpå hon beskådar golvet och krasst konstaterar att det redan blivit smutsigt, som om det vore mitt fel, och sen kollar fläktfiltren ytterst noggrant och undrar hur jag fick dem rena.
Men jag kommer få mitt moment to shine, den dag då någon av mina stackars grannar måste få mitt medgivande när dom städat köket. I will raise hell!
I onsdags när jag tack och lov jobbade, var det återigen möte för att komma fram till hur städningen av köket och de gemensamma utrymmena ska gå till. Något vi måste ha minst en gång per termin, och på vilka vi ALLTID, varenda jävla gång sedan jag först flyttade hit för alldeles för länge sedan bytt system, till följd av att den föregående inte funkat. Men, vill jag påpeka.Inte för att de förhållningsregler på något sätt varit komplicerade, svåra eller krångliga, utanför att mina grannar genom alla tider har varit korkade, lata och ouppmärksamma. Det är därför vissa länder behöver diktatur. Invånarna är helt enkelt för jävla korkade för att kunna ta egna inititiv, och alldeles för lata för att på egen hand lyckas få något gjort, och då finns ingen annan lösning att låta en söndra och härska ihjäl dem. (Jag skämtar bara, och jag vet att det förmodligen inte ens är roligt, eller att jag har en väldigt människorföraktande typ av humor men vad fan ska jag göra åt det?)
Vi har alltså tillämpat alla möjliga lösningar, vilket börjar få mig att tro att korridoren kanske är ett socialpsykologiskt expriment, men då den drivande för dessa ständiga förändringar är en KTHare som är mer än lovligt studentikos, så till den milda grad att han faktiskt skrämmer mig med sin blotta uppenbarelse, så är det föga troligt. Han sätter upp vad han själv tycker är jätteroliga, underhållande,fyndiga städregler med "the kitchen lepracorn" som avsändare, där en punkt går ut på att man ska känna tillfredställelse i ett välförättat värv, samt där han känner behov av att påpeka att reglerna är utformade under demokratiska former ( bara för att förudmjuka dem som hade mage att säga ifrån), och annan bullshit. Och nu är dessa anslag prydda med en bild där samtliga boende på korridoren utom undertecknad står och pekar där rubriken lyder " We want you...to clean the kitchen". Vardagsfascism i ett pyttelitet passivt aggresivt paket mycket snillrikt förpackat för att ingen ska våga säga emot.
Församlingens senaste snillrika idé är att den vars tur det är att städa också har till uppgift att diska den disk som kan ha samlats i diskhjon under veckan. Och, som lappen på mitt köksskåp så klart förklarade, borde det ju inte finnas någon disk där då ju alla tar sitt ansvar, men om det var så att någon inte gjorde det, ja, osis grabben, då är det du som får ta skiten. Lovely! När det nu var min tur att städa så låg så klart en tallrik som jag lagt där i diskhjon och väntade på att jag skulle ta i för kung och fosterland. Om det inte vore för att tallriken låg där för att någon av dom här lågdjuren som jag lever jämsides med "diskat" den och ställt den i diskstället med randen efter risgrynsgröten långt ifrån bortgnuggad. Att jag då ska diska denna tallrik är liiiiite för mycket begärt. Tilläggas bör att det är KTHare är den enda som äter risgrynsgröt. Och det är säkert han som "diskat" alla dom andra smutsiga tallrikarna jag fått nobba här nu i dagarna tre.
Jag skulle alltså städa, och sen när jag städat klart, skulle jag enligt föreskrifterna få min städning godkänd av den som stod näst på tur på städschemat. Det är ju så att man storknar! Och hur jag ska kunna städa utan diskmedel, utan Vim, med en äcklig jävla mopp som enda hjälmedel, det är beyond me! Men jag knackade pliktskyldigt på hos en av mina grannar och sa att jag städat varpå hon beskådar golvet och krasst konstaterar att det redan blivit smutsigt, som om det vore mitt fel, och sen kollar fläktfiltren ytterst noggrant och undrar hur jag fick dem rena.
Men jag kommer få mitt moment to shine, den dag då någon av mina stackars grannar måste få mitt medgivande när dom städat köket. I will raise hell!
But why???
Varför börjar reprisen av Idol klockan halv tolv? Varför? För att Tv 4 tror att alla ändå kollar på nätet, och för att dom som vill se reprisen på tv inte alls är människor som är trötta (av att ha jobbat till fem) eller bakis klockan halv tolv en söndagförmiddag? Oavsett hur gärna jag än vill se det, så tar det emot som fan att ställa klockan för att orka se det. Vilket jag var tvungen att göra i lördags då jag skulle se reprisen av SYTYCD. Min kollega vars tv står i källaren tyckte det var jag som behövde en tv-fri vecka, och jag är böjd att hålla med. Men serre. Skulle det skada att skjuta på reprisen en timme eller två? Kom igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
