måndag, november 30, 2009

Mitt kontrollbehov och jag

Mitt enorma kontrollbehov gör det mer eller mindre omöjligt för mig att ge bort julklappar. Jag vill ge bort saker som kommer uppskattas och användas. Jag vill inte ge bort något som hamnar på vinden, i källarförrådet, och som inte fyller något annat syfte än samla damm. Det är min värsta mardröm. Jag skämtar inte när jag lätt skulle kunna förebrå någon som inte låter min gåva komma till sin fulla rätt. När jag i lördags på jobbet vann en kokbok size gigantisk tänkte jag att jag skulle kunna ge bort den till en kompis som jag föreställer mig behöver en bra grundkokbok. Men så kom jag på att jag kommer kväva henne till döds med frågor om hon lagat något från boken, och att det i slutändan kommer döda vår vänskap.

Jag klarar liksom inte av tanken på att jag lägger den här gåvans öde i någon annans händer. Pallar inte! Då låter jag hellre bli. Även om det också betyder att jag själv får några presenter mindre. Det är sånt man får leva med.

Dagens!

lördag, november 28, 2009

Sommarpratarna

Sommarpratarna ska väl vara någon slags lightversion av Stjärnorna på Slottet? Om så är fallet kan jag inte påstå att man lyckats särskilt väl. Ja, det är högtravande och pretentiöst, i synnerhet där gästerna sitter kring sitt runda bord och lyssnar på delar av någons sommarprat, och man liksom ser hur det knakar av tankeverksamhet i dem, och det liksom spritter till i dem av saker de vill säga, allt för att positionera sig. Det är så pinsamt. Hela grejen bygger ju på att fem pers sitter och överdriver sin egen betydelse. Varför ska jag bry mig? Jag förstår inte. Ja, vissa saker som de tagit upp är allmängiltiga men jag vill inte ha min personliga upplevelse av någons sommarprat sönderanalyserad av Lena Endre, eller riksäcklet Alex Schulman heller för den delen. Han kommer aldrig bli älskvärd, jag ser igenom den där tragiska fasaden av en schysst kille som han så jäkla hårt har försökt måla upp det senaste året. Han är en vidrig och väldigt överskattad människa. Så är det bara och jag förstår inte varför så många fortsätter att slicka hans röv, de borde stanna upp för en stund och känna efter hur illa det smakar.

fredag, november 27, 2009

Dagens!



Vet ni vad jag hör? Jag hör Broder Daniel, Per Gessle, Lars Winnerbäck och Guns & Roses. Det här skulle nog Antero också ha gillat. I synnerhet låtraden "säg mig vad vi väntar på".

torsdag, november 26, 2009

3/12/09



Nästa vecka smäller det återinge. Eller näe, det låter så jävla fånigt att säga så, för det smäller väl inte direkt. Det är mer laid back än så, det är liksom lite småputtrigt snarare. Med alla missar jag gjorde förra gången kan det bara bli bättre.

Facebook baby!

Dagens!

onsdag, november 25, 2009

Inte ha råd

Läser just nu The Dirt, om Mötley Crüe. Och trots alla idiotiska jävla grejer de där killarna gör i rockens namn är det en så bisarr sak som att Heather Locklear inte tyckte sig ha råd att skaffa barn med Tommy Lee, som lyckats etsa sig fast i mitt minne. Vi pratar om en b-skådis som var GIGANTISK på 90-talet, men som ändå inte ansåg sig ha råd att skaffa barn. Okej att det är like dyrare att skaffa barn i USA, och att det väl kanske var ett svepskäl för att hon skulle slippa sabba sin kropp, men come on? Inte ha råd? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För visst, jag kan också känna att vissa borde se över sin ekonomi innan de börjar nuppa som om det inte fanns någon morgondag, men när någon som Heather Locklear inte anser sig ha råd, då har det väl ändå gått för jävla långt?

Dagens!

tisdag, november 24, 2009

Lite mer om menskoppen

Inte för att någon har påstått att jag är fett ohygienisk som använder menskopp. Men jag vill ändå, för att det inte ska uppstå några missförstånd,klargöra en sak. Ja, efter varje mens är rekomendationen att man kokar menskoppen. Detta för att den ska bli helt ren. Mellan varje töming tvättar man den med tvål, men genom att också koka den dödar man alla eventuella bakterier. Det här är det som jag upplever flest personer reagerar på, om man bortser från hur meckigt det är att sätta in den, och hur äckligt somliga tycker det är att tömma den. Och på sätt och vis har jag full förståelse för att det är lite äckligt. Men. Om man har något innanför pannbenet så hoppas jag att man förstår att man inte använder vanliga matkastruller, utan köper en speciell kastrull som är avsedd endast för menskoppen? Det har i alla fall jag gjort, något annat skulle vara rätt uteslutet.

Dagens!

måndag, november 23, 2009

Dagens!



Det är inte ofta, men det händer. Att jag gillar etnoschlager alltså. Men det är den enda schlager jag gillar också. Jag och mamma brukar prata om att vi finnar egentligen är slaver, något jag är helt övertygad om. Det är bara språket som skiljer oss från resten av Östeuropa. I övrigt är vi lika mycket slaver som vilken Goran, Igor eller Ivan. Det betyder dock inte att jag kommer inreda mitt hem i nyrik rysk stil, eller klä mig som en lyxprostituerad.

söndag, november 22, 2009

Bah! Missade att jag skulle jobba idag, och bokade tvättstugan ikväll från sju och framåt. Så nu får jag vänta ytterligare två dagar på att tvätta, vilket betyder att jag kommer tvingas träna ytterligare en vecka med sunkiga äckliga träningskläder, samt rota väldigt djupt ner i min troslåda i jakt på ett par som är sköna och inte ser ut som fan. Det är jobbigt. Slut på meddelandet.

Om en fbgrupp utöver det vanliga

Det finns ett café i Skellefteå som heter Olanders Café. Ägaren har rykte om sig att vara otrevlig, arrogant och har av vissa dömts ut som rasist, för att han har svårt för invandrare, och ibland ännu svårare för ungdomar. Enligt honom handlar dom för lite och sitter och hänger för länge. Såna kunder vill han inte ha, och då har han rätt att behandla dem därefter.

På grund av detta startade någon fbgruppen "Vi som bojkottar Olanders Café". Fullt förståeligt enligt mig. Ett café som behandlar sina gäster som Olanders får i mina ögon skylla sig själva, det är ren och skär konsumtionsupplysning att starta en sån här grupp, och alla har väl rätt att gå dit och bilda sin egen uppfattning av stället.

Men tydligen har gruppen upprört och provocerat någon som verkligen gillar Olanders, som inte upplever att Olanders är så dåligt som rykte vill låta gälla. Denna person har tagit sig tid och lagt ner stor möda på att inte bara kapa gruppen och döpa om den till "Vi som älskar Olanders Café" utan också skapat fiktiva användare. För inte finns det väl personer som heter Kvinn Ohatare, Pär Onpaj, Dinó Mama, Ann Ahl, Flyg Aren eller Sam Hall?

Jag tycker det här är så roligt! Det är så skrattretande att någon orkar idas bli upprörd till att börja med, men sen också beter sig så barnsligt och löjligt. För jag förmodar att det är en vad man väl på något plan måste anse är en vuxen människa som ligger bakom detta. En vuxen men förmodligen lite lätt psykiskt störd vuxen människa får jag förmoda. Och då är det inte bara roligt, då blir det genast intressant på det där sättet som människans psyke är fascinerande. För den här människan gör ju egentligen mer skada än nytta. Om det nu är någon till caféägaren närastående som fått för sig att det här är rätt väg att gå, måste ju den personen vara endera väldigt förödmjukad, eller väldigt dum i huvudet. För det här ger ju bara caféet ännu sämre rykte.

Men då kan det ju å andra sidan vara just det som är meningen. Att någon är medveten om att skulden kommer falla ppå caféägaren själv, och därför kapat gruppen. Vilket gör det hela nästan genialiskt. Roligt är det hursomhaver.

Dagens!



I Waynes röst är som en smekning. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Den är som en viskning. Men inte mig emot.

lördag, november 21, 2009

Dagens!



Ja, och sen så skiter sig allt och det enda man tänker på är "tänk om, tänk om, tänk om". Man vill göra om, göra rätt. För man har en så klar föreställning om hur det borde ha varit, och var in i det sista övertygad om att det skulle sluta lyckligt.
Och innan någon kommer och säger att jag väl bara får ta och daska upp mig lite vill jag lägga in en brasklapp. Jag har brun utan solat två gånger, det hjälpte kanske en dag, jag kände mig inte fullt lika blek och ful, så det rekomenderar jag varmt. Jag muntrar upp mig själv med The Office, och det hjälper också. Och så går jag på standup, igår gick jag på Tiny Comedy och det var mycket roande. Idag kollade jag dessutom på Radiotjänst senaste flashbmob från Nk, och det gjorde mig lite gladare. För att inte tala om med vilken iver jag dagligen läser Rocky i DN. Eller Club Farsta. Eller Dagens Lokaltidningesbesvikelse. Men det varar bara i en mycket kort stund. Det är inte särskilt bestående. Och det är det som är så deprimerande. Jag verkligen försöker. Försöker och försöker och försöker.

fredag, november 20, 2009

Har varit så sjukt stinslig senaste tiden, och det utan någon som helst förklaring. Möjligtvis för lite sömn. Men jag är inte den som orkar på att försöka hitta ursäkter. Jag vill vara tiptop hela tiden, jag ger aldrig mig själv tillåtelse att dippa lite. Men nu är det som om det räcker att jag sitter vid ett slött tangentbord så är hela dagen förstörd. Ska det vara så här? Jag går omkring och irriterar mig på allt och alla i min omgivning. På att folk går fult, är fula, äter fult, pratar fult, kisar fult, bara är allmät fula och jävligt irriterande. Och så retar jag mig lika mycket på mig själv som orkar bry mig. För det är ju bara mig själv och mina egna jävla tankar jag kan ändra på. Inget annat. Jag kan inte rå för hur någon ser ut, att någon bloggare tycks vara en självupptagen bekräftelsehora av rang, att mina kursare tycks tillhöra den svenska begåvningsreserven eller att min föreläsare tycks hata mig. Jag bara önskar att jag någon gång kunde få ha lite flyt. Omge mig med människor som inte gör annat än stöttar och peppar mig, säger ja ja ja, när jag föreslår något, inte bara tynger ner mig med sin fucking jävla negativa skit, och söker medömkan. För jag orkar fan inte.

Tönten

För två veckor sedan, när det var tänkt att jag skulle träffa Tönten, men han i sista stund, en timme efter utsatt timme, lyckades klämma ur sig ett urskuldande sms om att han skulle bli kvar på jobbet till på småtimmarna ( en fredagkväll), bestämde jag mig för att det fick vara över. I samma sms tyckte han också att jag likt någon typ av nickedock väl kunde höra av mig om jag ville komma förbi hos honom vid lunch dagen därpå. Någon slags värdighet har jag väl ändå? Eller är det den killar tycker att jag saknar? Är det det som gör att de får för sig att föreslå något sådant? Tror att jag är beredd att sjunka så lågt? Jag vet att det är jag som läser in en massa, det är jag som tänker så här om mig själv, inte han. Men ändå?

Jag svarade aldrig på det där smset, jag tittade aldrig förbi hos honom dagen därpå, och sedan dess har jag inte hört så mycket som ett pip från honom. Eftersom han helt saknar initaitvförmåga när det kommer till det täcka könet antar jag att han väntar sig att jag ska ringa, eller så har han vett nog att förstå att det är kört. Eller så har han bara så sjukt mycket att göra att tanken att höra av sig aldrig slagit honom, och tror att jag sitter och väntar på honom som om jag inte hade något bättre för mig.

Jag har ältat det här i massor de senaste veckorna. Till att börja med plågar jag mig själv med tanken på att jag aldrig var mer än ett bra ligg. Försöker samtidigt slå ifrån mig sådana tankar med att det var jag nog bestämt visst inte. Vi hade bara dålig tajming. Och han är en fucking jävla idiot som lovar guld och gröna jävla skogar. Jag är lika arg på mig själv för att jag gått på all jävla dynga han försökt inbilla mig. Jag förstår inte hur jag kunde vara så jävla dum i huvudet att jag gick på allt han sa, han har gjort det om möjlit ännu svårare för mig att lita på folk. Hur kommer det sig att varje gång man drar ner garden så passar någon idiot på att återigen påminna en om att man ska misstro varenda jävel som kommer i närheten? Och det drabbar ju bara dem man fram tills den där idioten dykt upp avvisat. Alla de där fina killarna som ger upp, dom som muttrar om att de inte lönar sig att vara snäll. Hmm.

Dagens!



Det är så här det brukar vara när man precis träffat någon. Kan inte tänka på något annat. Hur man än försöker. Det är å ena sidan underbart, men förödande för ens arbete.

torsdag, november 19, 2009

Håller på att få slag på alla kunder som rättar mig när jag säger imorgon bitti, när deras taxi ska komma imorgon eftermiddag. Dude, chill!

Dagens!



Ja, vad fan ska man göra med alla lögnaktiga svin man har omkring sig? Kvinnor som män? Som ljuger så att de nästan tror sig själva? Konfrontera eller bara låta fly men illa fäkta? Vad vet jag. Jag brukar ta det som det kommer. Har man väl ljugit för mig en gång är det mer eller mindre kört, jag är finne och tror inte på sånt där om att glömma och förlåta.

onsdag, november 18, 2009

....



Tror detta kommer bli låten jag lyssnar sönder i helgen och kommande vecka. Så tung! Och då förstår jag inte ens vad de sjunger om.

Hååååååår



Mitt hår är på utväxt. Tanken är att det ska bli nästan lika långt som Lady Gagas men nu håller jag på att gå i bitar. För jag befinner mig det där mellanläget. Där det är för långt för att vara kort och för kort för att vara långt, vilket resulterar i att jag nästan alltid skiter fullkomligt i hur det ser ut. I juni kommer ja ändå klippa mig kort igen så nu funderar jag på att strunta i hela pagegrejen helt och hållet för jag har ju uppenbarligen inte tålamod för att spara ut. Varför gav jag mig in på det här? Hur tänkte jag då?

Dagens!



Kör varannan Richie i veckan. Denna är så skön. Tröttnar aldrig.

tisdag, november 17, 2009

Dagens ord

Kukpekarmuskeln. Även känd som muskeln som markerar höftkammen. Kan nedan skådas på sångaren D'angelo. Andra kända kukpekarmuskler är Ushers och Tyler Durdens. Myntat av min vän och kollega Maja Dahl, efter okänt ursprung.


Dagens!



När jag var liten. Eller läs yngre. Så var den här låten ett unikum. Precis som Kate Bush så lyckas Susanne Vega ge uttryck för något mer, hon utstrålar ett konstnärsskap. Vågar utmana gränserna, är helt gränslös i sitt skapande, och bryr sig inte om att tänka i termer av genre och liknande. Inte intresserad av att sätta etiketter på allt. Hon utstrålar mod. Det blir konstigt, udda men just av precis samma anledning så mycket mer intressant. Det blir inte heller utstuderat, just för att det är hon som gör det. Det passar henne, bara hon kan göra det här och lyckas. Precis som bara Imogen kan göra Hide and seek och lyckas. Det är ren och skär magi!

måndag, november 16, 2009

I want your lovin, I don´t want to be friends



Ägnade stora delar av gårdagen åt att försöka ta ner den här videon, texten, och hela fenomenet Lady Ga Ga, i bitar och tänkte nu försöka återge lite tankar som väcktes.

Om vi börjar med videon. Den är helt obegriplig. Jag blir glad av att hon vågar gå åt det lite fula och mycket mörka hållet, det är så uppfriskande. Hon är sannerligen ett freak ut i fingerspetsarna, och med denna video befäster hon sin postition som showbuisness number one freak. Och det är en självpåtagen roll, inte en roll hon fått för att hon råkar gilla att sova med småpojkar.

Jag tycker videon tar fart först i andra refrängen, i det andra koreograferade avsnitet. Första danssegmentet är fruktansvärt otajt, och två av dansarna är i mina ögon lite väl runda för att passa in. Dom är inte i synk, och skillnaden mellan till och med den bästa av dem, och Lady Ga Ga själv är milsvid när det kommer till utstrålning och karisma. Vet att det kan vara ett medvetet drag, har ingen aning om hur mycket diva Lady Ga Ga hunnit bli sen hon slog igenom, men det är väl inte helt osannolikt att hon vill vara i strålkastarljuset. Men jag kan ändå uppleva att dansarna ger ett väl blekt intryck i inledningen. Men å andra sidan är det första danssegmentet också det läskigaste och äckligaste.

I andra refrängen så tar det sig. Här är koreografin så sjukt mycket bättre, och dansarna är i alla fall lite tajtare än tidigare. Men det ser fortfarande inte helt fulländat ut, det ser ut lite som om man gjort femhundra tagningar och inte orkat göra en femhundraförsta. Eller kanske inte haft råd...Efter slutet när sticket kommer tycker jag videon blir så konstigt och ihopplockad. Hon springer runt som en insekt, och jag blir mest förvirrad. Men så kommer sista biten som är bäst. Det bara stinker Madonna långa vägar och jag njuter till hundra procent. Dansen är tajt och hård och helt on point, det är en enda stor explosion!

Låtmässigt känns det som hon hade kunnat skippa sticket och raderna på franska, och jag tror inte låten skulle bli en sån hit om inte videon vore så bra och så påkostad. Den hade självklart kunna vara ännu bättre, men frågan är väl om det då inte blivit lite mindre freakigt och att det finns en poäng med allt det där konstiga, förbryllande som man inte förstår. Nu får man ju istället en hel massa att fundera på. Som hur mycket som är ren och skär symbolik, och hur mycket som bara är där för att det ska vara snyggt, och faktiskt ser snyggt ut.

Dagens!



Mer Richie! För man kan ju helt enkelt inte få för mycket av honom. Så bara är det!

söndag, november 15, 2009

Mer helvete än himmel

Ikväll börjar så ännu en säsong av Paradise Hotel. Såpan som gett oss storheter som Daphne Leon, Natasha Peyre och Olinda Borggren. Tyvärr, eller möjligtvis tack och lov, krockar skiten med Big Bang Theory så jag sitter ivrigt och zappar mellan de bägge. Tidigare har jag inte velat kasta så mycket som ett ögonkast åt sånt här men jag behöver lite uppslag inför ja, vad ska jag säga, ett projekt jag håller på med. Jag försöker förstå mig på de här människorna. Det går bortom uppmärksamhetshorande och bekräftelsebehov. Det ligger helt uppenbart mycket djupare än så. Nu har ju jag redan bortförklarat mitt eget tittande med att det är ren och skär research. Men vad är resten av Sveriges ursäkt? För jag förutsätter att denna säsong kommer bli en lika stor publikframgång som de tidigare, och med allra största sannolikhet den största publikframgången för ett egenproducerat proram i kanalens historia. Är sex, intriger och psykologiska spel verkligen det enda som krävs för att fånga publiken? Det är i så fall tragiskt och mycket sorgligt. Anledningen till att jag själv ogillar Paradise Hotel är att det är sånt effektsökeri. Varför inte bara kolla på porr istället? Det är ju typ samma sak. Folk bor i ett hus och knullar för att få stanna kvar. Eller, det är i alla fall vad dom vill få oss att tro. Och så är det så hetereonormativt. Fram för lite bisexuella. Och då mer än bara som en vit manlig fantasi om två brudar som slickar varandra på rattarna.

lördag, november 14, 2009

Min menskopp och jag

Inlägg om mens, mensvärk, pms och dylikt brukar ju provocera somliga något så ofattbart. Allt funktioner med kvinnokroppen som medför någon slags kroppsvätska, uppfattas som icke önskvärd, och är tabu att prata om. En fin flicka borde veta bättre än att prata högt,vitt och brett om hur mycket hon blöder varje månad. Det passar sig inte. Well, den uppfattningen provocerar mig ofattbart och jag provocerar tillbaka genom att nu skriva ett långt inlägg om mitt liv med min sedan sex månader tillbaka väldigt trogna menskopp.

Menskopp kanske somliga av er undrar. Vad fan är det? Det flesta kvinnor använder tamponger, bindor eller trosskydd när de har mens. Och fast det tar mig emot så känner jag väl mig nödgad att kalla menskopp för det i sammanhanget alternativa mensskyddet.



Menskoppen funkar som så att man viker ihop den, och helt enkelt stippar in den. Sen drar man lite i pipen och det skapas ett vakum som gör att den hålls på plats och inte läcker. Det tar ett tag innan man får fason på hur man enklast sätter in den, och jag tror att det är ju hur man sätter in den och tar ut den som skrämmer många från att byta från traditionella mensskydd till menskopp. Och ja, det är väl långt ifrån fräscht att dra ur en plastgrunka full med blod ur muttan, men helt ärligt, bajs, kiss och mens är sällan särskilt fräscht. Jag upplever att det var fasligt mycket äckligare att dra ut en blekt propp av papper som stank inte blod utan allt utom just blod. För jo, att använda menskopp får inte lukten att försvinna, men det kommer lukta annorlunda. Den där skämda lukten som förföljde mig tidigare, som gjorde att jag inte kände mig ren utan äcklig och rent ut sagt frånstötande är borta, men när jag tömmer koppen så känns lukten av järnen väldigt markant. Det är väl om möjligt den enda nackdelen. Men jag kan uppleva att det är väldigt befriande, för det där järnet är trots allt något min kropp skapat alldeles själv, det är inte artificiellt eller kemiskt skapat, utan en del av mig. Och jag kan inte hata mig själv för något min egen kropp ligger bakom.

Jag bytte till menskopp för att jag var nyfiken på att prova. Till att börja med kostar bindor och tamponger mig, och säkert de flesta andra, ett par hundra per månad. Med menskopp, som kostar runt 300, har man tjänat in den summan på tre månader om inte snabbare. Men sen så är det ju också väldigt skonsamt på miljön. En menskopp görs i silikon, och även om produktionen av plast inte är av godo, är det ändå bättre med en kopp som håller tio år, än att använda bindor och tamponger som under ett helt liv skapar ett gigantiskt berg av sopor. Jag har alltid upplevt det som väldigt världsfrånvänt att använda tapmonger, det har känts fel och onaturligt. Vissa kanske skulle hävda att det är minst lika onaturligt med menskopp, men jag kan uppleva att med menskopp så flyr jag inte från den jag är som kvinna. Tamponger och bindor idag handlar så fruktansvärt mycket om att försöka dölja det faktum om att vi kvinnor är biologiska djur, och det tycker jag är väldigt sorgligt.

Nu när jag har använt min menskopp ett tag har jag upplevt ännu fler fördelar. Den största är att jag vet precis hur mycket jag blöder och när. Myten om att en kvinna under sin mens blöder max en halv dl är kraftigt överdriven. Jag har en ganska riklig mens, men det finns inte en chans att genomsnittet är så lågt, inte en chans! Med menskopp får man väldigt bra översikt över ens cykel. Jag har verkligen lärt känna min kropp, och nått fördjupad insikt om hur extraordinär den verkligen är, något som verkligen berrikar mitt liv! Med tamponger levde jag ett så oberäkneligt liv, jag visste inte när jag kunde vänta mig en blödning och hur kraftig den är. Nu vet jag att jag blöder kraftigare första tre dagarna och hur krafigt, och att det som sedan följer är en mesmens. Det är så underbart!

Dagens!



They show no love for each other


Så här känns mitt liv just nu. Å ena sidan tycks jag, mitt liv, vara den enda fasta punkten. Men allt bara snurrar. Allt jag möter, eller ser, är den där förrädande falskheten. Som gör att man litar på fel på folk. Å så jag. Den där tryggheten och säkerheten jag alltid haft, den där övertygelsen om att jag alltid kan lita på i alla all mig själv, den har fått sig en törn. Jag lyssnar på den här, och alla andra så tröstande låtar av Mr Spice och försöker hitta mig själv igen.
De senaste dagarna har jag funderat mycket på den där kvinnan som fick sitt ansikte avslitet av en schimpans. Det jag funderat över hur stark och arg den där apan måste ha varit för att inte bara lyckas tugga sönder hela hennes ansikte, utan också slita av henne armarna så att det enda som återstår är en tumme. När tidningnarna skriver att apan slitat av kvinnan armarna så försöker jag liksom se det framför mig och hur jag än försöker så har jag svårt att visualisera det hela. En arm sitter ju liksom rätt bra där den sitter, lite svårt att slita av den i en handvändning. Utan vara helt rosenrasande har jag svårt att föreställa mig att jag skulle kunna slita armarna av något större än möjligtvis en katt. För att jag ska kunna slita armarna av något av min egen storlek måste jag med andra ord vara helt ursinnig. Nu tycker ni garanterat att jag är ännu konstigare än tidigare, men jag bjuder på det.

Manboobs




Manboobs måste väl ändå anses vara det mest oattraktiva på en man. Ever! För all evig framtid. Jag har kollat på Biggest Loser som visas vardagkvällar på femman och om det mot förmodan finns någon där ute som tänder på manboobs, och dessutom läser min blogg, så är Biggest Loser verkligen någonting för dig, för jag tror inte det finns en enda manlig deltagare i Biggest loser som inte har manboobs.

Det är så frånstötande. Sannerligen. Det gör mig närmast mållös. Men så undrar jag, vad är den kvinnliga motsvarigheten till manboobs? Är det ansiktsbehåring? För kroppsbehåring köper jag inte, det är könsneutralt. Ansiktsbehåring kan möjigtvis vara lika malplace på en tjej som manboobs är på en kille. Eller kanske om en tjej är helt plattbröstad. Hur tjock en tjej än blir kommer hon förmodligen aldrig få en snopp, eller pung. Och tjejer med korta frisyrer är heta, inte motbjudande. Det är bara strunt. Men då säger vi så. Ansiktsbehåring vs Manboobs. Dött lopp.
När jag idag gick till Solna för att lämna tillbaka ett par filmer jag sett, och i någon minut blev stående vid järnvägsövergången hörde jag plötsligt utan någon som helst förvarning en tjutande ljud. Såg mig omkring åt både höger, vänster upp och ner innan jag insåg att det var en dalmatiner som stod och ylade utanför sushirestaurangen. Det hela var så skruvat. Till att börja med att inte först förstå var ljudet kom ifrån, och sen mitt på ljusan dan, antagligen på grund av järnvägsbommens alarm, höra en hund yla som man tidigare bara föreställt sig vargar yla, kändes väldigt udda.
Okej. Så den där boken jag trodde var borta eller inlämnad på fel bibliotek, och spårlöst försvunnen för alltid, visade sig ligga på mitt nattduksbord. Till saken hör att två av böckerna på kursen har snarlikna namn och jag när jag sett kravet från bibblan förväxlat dem och trott att boken de krävde igen var en bok jag redan lämnat. Först idag när jag återigen loggade in insåg jag ju att det var boken jag är brutalt medveten ligger på just nattduksbordet som de eftefrågar. När jag insåg det kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Det är så hysteriskt. Snacka om att vara lite tankspridd. Tillfällig sinnersförvirring shall be my new last name.

fredag, november 13, 2009

Dagen!



Det är lika skönt, som skrämmande med folk som säger att om någon ska göra det, så är det du. Jag har fått höra det från lärare, vänner, familj, bekanta och arbetskamrater sedan jag gick högstadiet och varje gång frågar mig vad det är jag gör som gör att de förväntar sig såna storverk av mig.

torsdag, november 12, 2009

?



Det är alltid lika sorligt när man tappar respekten för någon man beundrat. Sett till upp och så där. Som i fallet med den här filmen. Har det brunnit i huvudet? Har hela Hollywood drabbats av mental härdsmälta? Varför i hela friden ställer man upp i en sån här film? Måste vara sjukt bra betalt, för bra verkar den då rakt inte vara.

Boken suger, därför måste ju filmen göra detsamma. Jag kan ha överseende med såna som Jennifer Aniston eller Connelly eller Ben Affleck, men Ginnifer Goodwin? Varföööör? Bradley Cooper också? Justin Long kan man väl ursäkta med att det ändå är ett ungdomligt misstag. Men det är ju ändå så rysligt pinsamt.
Det här med Lindex är ju så löjligt! Till att börja med vet varenda människa som provat något av Lindex plagg det senaste året att de redan är väldigt stora i storlekarna. Möjligtvis bara slagen av Kappahl eller något annat kärringmärke. Dessutom är det ju med undantag för mig bara kvinnor över 40 som handlar på Lindex, och då främst kvinnor som drar typ 42 eller 44, så jag skulle väl vilja påstå att det är ganska otaktiskt av Lindex att inte sy upp kläder i den storleken, om inte annat för att man kommer förarga sina egna kunder. Jag vet inte om jag tycker att det är något att förfasa sig över. Det är inte synd om tjockisarna som inte kan ha den här kollektionen, den är ju inte ens snygg.

Dagens!



Jag önskar jag kunde bära mitt fett med samma självaktning som den här kvinnan. Eller, det gör jag ju allt som oftast, men då har det tagit timmar av mässande. Av affirmationer som "Jag Eveliina är nöjd med min kropp", "Jag Eveliina trivs med min kropp" och liknande. Jag föreställer mig att det är saker Beth Ditto inte gör. Beth Ditto är fullt upptagen med att frälsa världen ifrån alla onda skönhetsideal och som hon gör det. Hon är till på köpet ett konstnärligt geni, det finns inte ord att beskriva den respekt jag hyser för den här kvinnan. Så den här låten då. Om man lyssnar på studioinspelningen kan man höra hur hon i sticken strax innan refrängen liksom väser ur sig olika saker, och på ett ställe viskar hon "faggot", och det är ju så rätt. Så smart, så träffsäkert! Det skulle lika gärna kunna vara tjockis eller fetto, men det är så det har varit och säkert fortfarande är för många tjocka småtjejer överallt i hela världen som bara råkar ta lite för mycket plats.


L is for leaving
O is for on time
V is for the voices warning me I'll lose my mind
E is for the ending
The unhappy ending of the four letter word

onsdag, november 11, 2009

Tvivelaktiga människor

Det här är veckan Universum bestämt sig för att jävlas lite extra med mig.

Till att börja med har jag, för andra gången i höst, lyckats lämna tillbaka en bok på fel bibliotek. Första gången det hände lovade jag mig själv att det inte skulle hända igen. Likväl är en av böckerna från kursen jag läser just nu, som jag trodde att jag återlämnat, fortfarande utlånad. Den står ej att finna hemma hos mig eller på jobbet, så min slutledningsförmåga säger mig att jag gjort samma misstag. Och det retar mig något så ofattbart. Jag har ältat detta i två dagar, och kommer, om inget annat kommer i vägen, fortsätta älta det i säkert två dagar till. I värsta fall får jag väl köpa en ny bok, men det kommer reta mig om möjligt ännu mer för det är så sjukt onödigt. Som fan. Det är inte hela världen. Någonstans vet jag det, och vet det väldigt väl. Likväl kan jag inte rå för att det håller på att reta gallfeber på mig.

Vidare håller jag på att bli sjuk. Jag är inte den som blir sjuk. Blir jag sjuk så går jag ändå till jobbet. Jag är en av de där onda människorna som målas ut som skurk i dessa tider av baconsnuva. Och så är jag av uppfattningen att svenskar, för jo det är svenskar och lata välintegrerade invandrare som inte har någon arbetsmoral eller pliktkänsla,känner efter för mycket och sjukanmäler sig så fort de får ont i svalget. Sjuk är man då man har så hög feber att man inte kan stå upp utan att nästan svimma, samt kaskadspyr konstant. Sen finns det ju dom som fortsätter jobba hemifrån även då, men det är väl upp till dem.

Det jag skulle komma till är att min muntermometer är borta. Fodralet ligger tomt i toalettskåpet, vilket påminner mig om att jag måste bli bättre på att lägga tillbaka saker där det hör hemma. Det blir så mycket enklare att hitta dem sen, när man BEHÖVER DEM. Jag har närmast vänt upp och ner på mitt lilla kyffe i jakt på denna termometer, letat på samma ställe säkert femton gånger, och den är spårlöst försvunnen, så nu börjar jag tro att någon tagit den. Någon som i mitt senaste ragg. Skulle inte förvåna mig en enda sekund om han vore kapabel att öppna mitt toalettskåp i jakt på svampmedicin eller något annat som gör mig till en tvivelaktig person, skådat inget annat än plåster och nagellack, och sen nypt det enda av värde, det vill säga termomotern, och sen låtsats som det regnat. Ännu en anledning att bara köra bortamatcher.

Dagens!



Fett irriterande när det inte finns en enda bra cut på en riktigt bra rytm. Nu säger jag inte alla alla suger men det är inget som står ut så där som det oftast brukar.

måndag, november 09, 2009

Lägger ner

Förr var jag typen som tjurade. Tjurade och tjurade och tjurade. Men när jag upptäckte att den jag var sur på inte ens hade märkt att jag var sur var jag ju på något underligt vis tvungen att ta kontakt med personen ifråga bara för att få tjura ännu lite till.

Det är lite likadant idag, men nu gäller saken killar jag lagt ner, där jag har gett upp, men som ännu inte nåtts av det här beskedet, eller som varit kloka nog att dra sina egna slutsatser. Jag sörjer verkligen att jag inte fått utlopp för mina bittra spydigheter där jag allt som oftast gör fullkomligt klart för dem varför jag inte ser någon poäng med att fortsätta träffas. Bara någon enda gång önskar jag att läget var det totalt motsatta, att de gått i någon vecka och trott att allt på vår front är frid och fröjd, för att sen när de väl behagar ringa mig, få ett smärtsamt uppvaknande. Så hoppas jag och tror jag det kommer bli nu. För Tönten är så sakta på väg ut ur bilden. Han tror säkert att det är helt okej att han lägger in ett bootycall på fredag eller lördagkväll och jag kan knappt bärga mig tills jag får skicka en syrlig replik till svar. Den här killen tycks inte ha någon som helst jävla aning om vad han går miste om.

Hur kommer det sig att så snart man insett att man nog inte är ämnade för varann, så fylls man inte av något annat än förakt för människan ifråga? Hur kommer det sig att jag äcklas av mig själv över att jag överhuvudtaget tänkte tanken? Vad är det för knasig självförsvarsmekanism egentligen?

Ett inlägg från förr

Oktober 2007 skrev jag

Har gått och längtat, trängtat och verkligen sett fram emot den första snön hela veckan. Det har varit svinkallt, till och med med mina måntt mätt. Så min besvikelse över att vädret gjort värsta vändningen nu och det är typ "varmt" och regnar får mig att vilja gråta i kapp med dropparna som faller.

När jag alldeles nyligen röjde i min bokhylla, där jag av någon fåfäng anledning sorterat pocketböckerna efter färg och nyans, ramlade över Strages Mikrofonkåt och såg bilderna så väcktes en stilla undran om var alla dom där rapparna som släppte en skiva och sen inte hörts av egentligen har tagit vägen. Var är Ayo och Feven? Var har dom tagit vägen?

På gymmet har spinningtränaren valt Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård som en av låtarna att flåsa till. Vilket väl är kul, nu när jag börjat komma över min ilska över att gruppen bara gör Clash på svensk, men är det kul också när det sitter en tjejkvinna i 55 årsåldern bredvid och sjunger fel i refrängen?

Dagens!



Jag kan inte med ord beskriva hur hårt jag ogillar att lägga upp ett klipp med stillbilder. Det går inte.

Hursom. En vacker dag ska jag skriva en bok om den här mannen. Om det så blir på min dödsbädd. Vore väl en fördel om jag faktiskt gjorde det medan han fortfarande är i livet och jag faktiskt kan träffa honom, men jag är en sån mes att det förmodligen kommer hända.

För mig är det fullkomligt obegripligt hur någon kan fortsätta producera högkvalitativa låtar gång efter annan. Han är alltid i topp, och det helt utan konkurrens. Det här är för övrigt den första låten jag hört på senaste tid där han inte inleder låten med sitt mycket karaktäristiska nananana. Han börjar väl så sakta inse sina begränsningar.

lördag, november 07, 2009

Nödig

Och så det här människorna som inte under några som helst människor kan tänka sig att någonsin gå på herrtoaletten. Nu pratar vi inte herrtoaletter med pissoar utan bara en helt vanlig toalett som bara råkat ha begåvats med en skylt där det står herr eller som på annat sätt meddelar att det är en toalett främst ämnad för herrar. Inte för att det är bara en pissoar, utan bara för att det ska vara så. Vilket ju egentligen är det som är i sammanhanget obegripligt.

I vilket fall. Sist det hände var jag på Ritorno. Den andra toan var upptagen, framför mig står en tant i drygt 60-års åldern och när jag kommer in frågar jag om det är upptaget på herrarnas, och hon säger nej, jag öppnar dörren, frågar vill du gå, varpå hon kollar på mig som om jag vore en vettvilling, och sen slinker jag in och gör mitt.

Det är just deras reaktion som är det mest underhållande. Det är närmast skrattretande att se hur de häpnar över min fräckhet. Gå på en herrtoalett? Hur vågar hon? Hur kan hon? Har hon ingen skam i kroppen? Hur vore det om alla bara gjorde som de själva ville hela tiden? Hur skulle världen se ut? I mig får dom äntligen se sin fiende personifierad. Här har vi äntligen den där rysliga människan som är för jämställdhet, inte tror att det finns några rella skillnader mellan könen, och som är tjej och vågar ta för sig. Skandal!

Nu pratar jag inte bara om gamla människor. Det här händer ju mig, och säkert många andra tjejer när vi med jämna mellanrum går ut på krogen och vägrar finna oss i att kön till tjejtoan slingrar sig längre än brödköerna i Ryssland gjorde i slutet av 90-talet. Och det är hånet vi får utstå, blickarna vi får ta när vi vågar oss ut, det är inget annat än ren och skär avundsjuka.

fredag, november 06, 2009

När jag fick lön för tio dagar sen köpte jag strumpbyxor för 300 spänn. För det får man sex par. Och redan har två par mött sitt öde. Det ena paret, ett par bruna leggings från Divided han jag inte ens trä på förrän det gick en maska. Jag trodde det var någon som behagade skämta med mig. Helt oförstående satt jag där på min säng och sa högt för mig själv "Du skämtar med mig" flera gånger. Jag ska aldrig mer köpa leggings från Divided. Aldrig mer.



Lilys hår i videon var ju för övrigt en dröm. I synnerhet luggen! I löv it! Kommer inte våga spara ut så långt förrän jag gått ner minst femton kilo, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer göra det. Jag är av uppfattningen att tjocka tjejer inte ska ha långt hår. Så är det bara. Vad som är att betrakta som tjock är helt upp till mig, och tar du illa vid det är det ditt problem inte mitt.

Dagens!



Först tyckte jag den var lite småjobbig, men nu har den verkligen växt. Den är genial. Fan, jag säger det om allt, det kan ju endera betyda att jag är underbegåvad, eller att populärkulturen verkligen är smockad med en massa begåvade människor.

Nu till texten. Jag antar att jag får vara glad att Tönten är så dålig på att höra av sig och att vi har så rysligt dålig tajming, skulle han vara en stjärna på att bekräfta mig men suga i sängen vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Och så det där hon säger om hur han bara tar och tar. Där kan jag känna att hon ju lite får skylla sig själv som bara ger och ger, för ingen tar ju något som ingen är beredd att ge bort, if u get my drift? Och där kan jag å ena sidan känna att låten är bra för hon kan förhoppningsvis öppna ögonen på några stackars förvirrade tonåringar som tror att sex bara ska handla om att ge och aldrig få, om att tillfredställa idioter som inte har vett att själva erbjuda något utan bara tar och tar. Samtidigt visar hon på hur svårt det är att hävda sig, till och med för någon som är så kaxig och självständig som hon. Vilket kan vara befriande att höra. Så, slut på genusanalys a la poplåt.

torsdag, november 05, 2009

It´s a date




Han e het! Het! Kollar som bäst på The Office och där har han, likt så många gånger i The Wire glasögon. Det passar honom verkligen. Men när jag tänker efter passar han nog i det mesta. Och nu upptäckte jag att han "bara" är född 1972, då är han ju inte så gammal. Inte så farligt. Jag vill ju egentligen inte gifta mig, men för Mr Elba är jag kanske beredd att göra ett undantag.


Jag kan nu med säkerhet slå fast att Tv 3 verkligen är fullkomligt jävla dumma i huvudet. Den geniala serien The Boondocks, tecknad av Aaron McGruder, har dom förpassat till kl 04.00 vardagnätter. Hur kan man vara så in i bomben efterbliven? Jag begär inte att serien ska visas klockan 22.00, men 23.30 skulle väl funka? Eller varför inte runt 16.30?

Dagens!



Älskar hennes röst och refrängen, men videon är som tre i en, den kan inte bestämma sig för vad den ska vara och blandningen av olika tekniker verkligen förvirrar mig.

onsdag, november 04, 2009

Jag är med i en seminariegrupp som inte vågar gå in i klassrummet innan föreläsaren har kommit. Det betyder att jag inte har någon som helst respekt eller förståelse för någon av mina kursare. Jag har redan dömt ut dem som enfaldiga och fega, för att stå och trycka i korridoren fast dörren är öppen, ljuset påslaget och klassrummet är tomt är för mig fullkomligt obegripligt. Dessa människor har endera fått en taskig uppfostran eller så är dom bara inte fullt lika begåvade eller världsutmanande som jag. Vilket jag inte heller kan förstå att man inte kan vara. Kanske är det inte feghet, att det skulle handla om rädsla är kanske att göra en alldeles för enkel slutledning. Men vad handlar det i så fall om? Oförstånd, oförmåga att ta självständiga beslut? Bristande initiativförmåga?

Dagens!



Jag är inget Abba-fan, men fan vad jag älskar det där svulstiga i början, bara tokälskar! Sen osar resten av skivan Prince så det verkligen stinker om det. Run to you är ren och skär genialitet. Kim Wilde och en låtrad som "theres no turning back on moving on".

tisdag, november 03, 2009

Wild and crazy

Eftersom jag var ute i torsdags, och av anledningar jag helst inte vill gå in på sov väldigt dåligt natten mellan torsdag och fredag, och dessutom har slutat med kaffe, var jag efter tre öl rätt trött när vi kom till Skeppsbar. Jag tog ändå ytterligare än öl och fick en timme senare anstränga mig hårt för att inte bli utkastad. Jag biktade mig då för min vän som räckte fram sin snusdosa och tyckte jag kunde pröva, då skulle jag piggna till. Varför jag gjorde det har jag ingen som helst jävla förklaring till. Jag åberopar tillfällig sinnesförvirring. Så här går det om man som jag är en skötsam tjej som hellre smygäter än röker och snusar under tonåren. Då går man wild and crazy vid 30 genom att snusa en fredagkväll, och då för att HÅLLA SIG VAKEN! Kul att jag som är så antidroger ändå faller dit på snus när jag börjar bli lite sömnig.

Det var hursomhaver en intressant erfarenhet. Det var å ena sidan kittlande gott, samtidigt gjorde det mig spyfärdig. Jag fick dessutom hicka två gånger. För det var inte som att jag nöjde mig med att ta en snus och låta det bero. Naj, jag tror jag tog kanske fyra fem stycken. Alltså inte samtidigt, men under loppet av 45 minuter. Jag kunde på min höjd ha i en och samma prilla i två minuter. Det var ju verkligen kul så länge det varade.

Stoppa plågsamma hårförsök




Kan ingen ta denna arma pojke under sina vingar? För han ser verkligen för jävlig ut i håret. Är det någon som misstycker? Kom igen, upplys mig gärna i vilken demografisk grupp det här är snyggt.

måndag, november 02, 2009

Lite nytt



Den är väl inte direkt omvälvande, men jag tror den kommer växa med tiden.

Dagens!

Pop

Jag kan tycka att det finns värre saker att förfasa sig över, än att ett par, förmodligen vuxna ansvarsfulla individer, väljer att hålla hemligt för OMGIVNINGEN, vilket kön deras barn har. Det känns som om de som vågar kritisera föräldraparet i det här fallet inte riktigt läst hela artikeln, och inte gjort klart för sig vad frågan egentligen gäller. Föräldrarna vill skydda barnet från det stereotypa bemötandet som kommer av att vara flicka eller pojke. De vill uppfostra en individ som inte ser några som helst begränsningar i sitt liv, som lever i en värld där möjligheterna inte begränsas av vad som finns mellan benen.

Inte på något sätt är detta att betrakta som barnmisshandel. Jag förstår inte hur i hela världen ett barn skulle kunna ta skada av något sånt här, de undanhåller inte barnets kön från barnet, de undanhåller det från omgivningen. Jag har mycket svårt att tänka mig att socialen skulle välja att omhänderta barnet med motiveringen att föräldrarna är genusmedvetna? Vore ju helt galet. Det här är ett utmärkt exempel på hur rädda folk är för det nya, det okända, det gränsöverskridande.För människor som vågar utmana och skapa sina egna regler och rama, skapa sina egna förutsättningar. Och när man tar i beaktande vilken skit det här paret förmodligen fått stå ut med förstår man också vilket mod det kräver att våga göra ett sådant ställningstagande, och varför så många inte följer i deras fotspår.

söndag, november 01, 2009

Husse söker matte

Jag har växt upp en ensamstående far. Kvinnor har kommit och gått i hans liv, vissa har jag älskat från djupet av mitt hjärta, andra inte klarat av överhuvudtaget. Men aldrig någonsin har min relation till dem haft något som helst inflytande över den relation min pappa haft till var och en av dem. Det är därför en serie som Ensam mamma söker för mig är fullkomligt obegriplig.

Jag kan förstå att man vill att ens barn ska komma överrens med ens nya partner. Så långt är jag med. Men att det ska hänga på just det, huruvida barnet och partner kommer övrrens, eller har gemensamma intressen, är att begära alldeles för mycket. För oavsett om barnet och partnern så är själsfränder, så kommer det i en ny familjesammansättning alltid uppstå konflikter, och då har det ingen som helst betydelse ifall barnet gillar att idrotta, och man råkar vara ihop med någon som spelar innebandy.

Jag tycker tilltalet i Ensam mamma söker är enfaldigt och korkat, och jag tycker att kvinnorna som väljer att ställa upp i skiten underskattar sig själva grovt. Dom kanske tycker att det är en kul grej, men det tycker inte jag. Jag tycker dom ger sina barn alldeles för mycket att säga till om. Och även om dom i slutändan själva bestämmer helt och hållet vilka de vill fortsätta dejta, så har samtliga varit väldigt måna om att framstå som demokratiska, och inkännande. Det är ju bara så pinsamt att se hur de försöker hitta gemensamma nämnare mellan sina barn och dessa singelkillar. Pinsamt och genant! Man kan väl inte rå för vem man gillar? Skulle min pappa valt tjej efter mina intressen snarare än sina egna skulle han haft en tjej han inte hade haft något gemensamt med. Det är inte barnet som ska bli ihop med killen, det är mamman!

Och så då Mammas pojkar. Återigen, det är inte mammans som ska vara ihop med tjejen, det är pojken i det här fallet! Jag förstår inte vad det är som har gjort oss så måna om vad alla andra tycker, att vi lägger det i våra föräldrar, och våra barns händer vilken partner vi väljer, helt obegripligt! Vad kommer härnäst? Hund söker husse? En hund får välja partner åt sin matte? Skulle kunna funka för om en unge kan välja livspartner åt sin förälder, nog kan väl en hund göra ett lika gott val åt sin matte?