måndag, juli 31, 2006

Informer vs Chori Chori

Okej. Året är 1992, jag är tio år och har ett lila flickrum på Falkgatan 21 i Skellefteå. Jag plöjer Sune och Bertböckerna med en väldig frenesi. Varje lördagmorgon lyssnar jag på Morgon med Mark efter en frukost av Oboy och mackor.Och någonstans där spelas Informer med Snow. Där och då grundmuras ett långt ifrån ytligt intresse för musik som låter som den låten. Jag orkar inte bry mig om er som säger att det inte ens är hiphop. Jag orkar verkligen inte. För mig där och då och här och nu var det början på allt. För 1996 kom The Score med Fugees och sen spelade MTV California Love med Tupac och och och och...Mer än tio år senare har jag hunnit inse att Informer inte ens är bra men eftersom den är av sådan betydelse för vad jag gillar idag så älskar jag den med en fånig innerlighet. Och gråter blod när en av de artister jag har absolut svårast för just nu bara tokslaktat början på allt. I sin nya singel Chori Chori begår Arash ett helgerån jag aldrig kommer förlåta honom för. Det finns inga förmildrande omständigheter att ta till i hans försvar. Artister ska hålla sig från att bara låna så där och inse att det inte är annat än tragiskt när dom lånar av låtar med decennier av minnen som inte ens tillhör den genre de själva sällar sig till. Det enda rätta nu är väl att se till att låten floppar men eftersom dom ju lånat av Informer som ändå har ett visst nostalgiskt värde för vissa så kanske får den en liten rotation. Till min stora fasa.

lördag, juli 29, 2006

På tv igår pt 2

Okej. Så romarna i Rome pratar brittisk engelska. Och amerikanarna i Berlinblockaden pratar tyska. Gissa vad man kan svälja så fasligt mycket enklare? Och hur retsamt det är att man kan svälja just det bara för att man är så anglofiliskt indoktrinerad att man på största allvar, om man, som vissa är, vore korkad faktiskt skulle tro att folk pratade engelska i så väl romarriket(Gladiator,Rome) som Nazityskland ( Schindlers List).

Igår så hamnade jag för första gången någonsin framför den brittiska serien Svindlarna som visas på Svt runt midnatt. Och jag är nog lite kär. För svindlarna är en brittisk lightversion av Oceans Eleven. Men i underbara små entimmesepisoder. Okej att dom i Svindlarna bara är hälften så många. Men den gamle gubben är rätt rolig och kan emellanåt spela lika gott som alla de gubbar som är med i OE. Och så har dom en snygg tjej, en korkad smart fulsexig kille, en svart snajdig kille, en medelålders man som ska låtsas vara bra på teknikprylar. Bäst är att när man inte har någon som helst koll på skådisarna så bryr man sig inte om vilka de är och då på allvar kan se om de överhuvudtaget kan agera. Igår lyckades dom överhuvudtaget inte svindla sig till så mycket som en pund. Men det var okej ändå, bara för att jag överhuvudtaget lyckades upptäcka serien alls.

Kollade så klart också på CSI. Det har varit något av en stående attraktion hela sommaren. Och visst är det underhållande men för mig som kollar på såväl Las Vegas som Miami har börjat notera att produktionsbolaget som gör serien återanvänder sina statister, eller de mindre rollerna. Antagligen ett sätt för producenterna att slippa sitta och titta på ändlösa band av provtagningar med actor/waitresses men det gör ju att illusionen om att CSI överhuvudtaget skulle finnas på riktigt och jag om jag nu fick för mig att begå ett brott i Miami kanske skulle stå öga mot öga med Horatio Crane helt försvinner. Och så vill jag inte ha det.

Såg just andra avsnittet av Beach Girls på trean och håller med om exakt allt som står i senaste Nöjesguiden. Sam Seaborn, jag menar Rob Lowe, ser ledsen och bekymrad ut när han inte låtsas vara lite kool tonårspappa. Dottern är söt och har så klart en blond och en rödhårig vännina. Själv är hon så klart brunett. Jag fattar inte att man inte kan komma på något nytt. Behöver jag säga att den rödhåriga är den som har sex med en tio år äldre kille? När kommer vi någonsin se en grupp tjejer utan att behöva sakna, eller för den delen notera, den mörka tjejen?

onsdag, juli 26, 2006

Mr Romance vs Människornas stad 0-1

Jag trodde botten var nådd när Kanal 5 visade dokusåpan som gick ut på att en tjej skulle åka på westernsafari med tio killar och lista ut vem av dem som var straight nog för att få henne. Och killstackarna, som några av dem var gay, skulle göra sitt bästa för att spela straighta. Än värre påfund finns dock då nu Kanal 5 ikväll i Fotbollsfruars frånvaro visade första avsnittet av Mr Romance. Trots att jag lovat mig själv att inte ägna dyngan så mycket som en sekund av min dyrbara tid så sitter jag ändå där och tittar på skiten. Bara i korta fragment, men fragment tillräckligt långa för att jag för vad som kan vara all evig framtid kommer hålla mig borta från allt vad amerikanska dokusåpor vill säga. Serien var helt gräslig. Det enda som skulle kunna ha något som helst underhållningsvärde skulle vara exakt hur jäkla fånig serien är och exakt hur jäkla tillgjorda, ytliga och intelligensbefriande deltagarna är. Det och de få sekunder som Mr Romance himself, Fabio, syns i bild. Hans engelska är fortfarande så där men han lever sannerligen upp till mytbilden av sig själv. Även om han är långt ifrån min typ.

Så mycket roligare då att se den brasilianska serien Människornas stad. Den är varken fånig eller ytlig. Den är levande och intensiv och charmig! Så klart lever den inte upp till föregångaren Guds stad men det hade man kanske inte kunnat vänta sig av en serie som inte ens har en tiondel av budgeten som filmen hade. Baile funken gör mig galen och höstens danskurs ligger alldeles för långt fram i tiden. Att serien visas så här på sommaren kanske bara är för väl, annars skulle jag avundas dem alldeles för mycket. Men att visa den så sent är fortfarande oförståeligt då jag tycker att serien bär alla drag av en ungdomsserie. Eller vad SVT väljer att "ungt tilltal". Men så har ju jag ingen som helst förståelse för tablåläggare av idag, och kommer väl aldrig ha antar jag.

måndag, juli 24, 2006

För dom som aldrig kan förstå

Det är svårt att förklara hur det känns att växa upp på vad man själv tycker är universums sista utpost. Men när någon ändå lyckas skuttar mitt hjärta till och jag blir euforisk av samhörigheten jag känner med denne. Och sen kommer någon som bott hela sitt liv i en metropol och tycker vi ska sluta gnälla. Bara för att vi kan skapa konst av vårt lidande medan the urban city kid inte gjort annat än fått skrumplever av att nyttja sitt falskleg lite för ofta.

Vapnet vet och Vapnet förstår. Vad vapnet säger stämmer och kommer stämma på generation efter generation av missförstådd landsortsungdom.

Om olycklig kärlek ,om att inte passa in, att inte vilja passa in. Om hur få lyckoämnen man har men hur dessa är allt man har. Jag känner liksom Skellefteåtraktens torra kalla vintrar i deras melodier. Jag känner lukten av våren i mars när man inte längre behöver åka längdskidor på jympan. Jag minns svetten av att gå ut och in i Vintergatans butiker i full vintermundering. Eller att svettas i den samma på en buss til en ännu mindre håla. Hur mörkt det är att vakna december, då intet ljus nalkas.

lördag, juli 22, 2006

På tv igår

Biblioteket i Solna är allför generösa som låter sina låntagare under sommaren låna hem hela tre filmer i en vecka till det facila priset av 50 kronor. Att dom sedan inte har växel på en femhundring är en helt annan femma.

Följdaktligen har jag nappat på erbjudandet och den föregående veckan så jag De barbariska invasionerna, Saved och Gitarrmongot. Först ut den här veckan blev den franska feelgoodrullen Gosskören.

Filmen är som utlovat franskt charmig i sitt tilltal.Och om syftet vore att bli som betagen av fransk efterkrigstid i en nyans av gråbeige så funkar filmen utmärkt. Rollprestationen är bra, i synnerhet från de unga pojkarna som inte bara agerar bra utan också sjunger ljuvligt. Att sedan herrn som spelar rektorn Ranchin spelar över till den grad att han helt mister sin trovärdighet, är bara att beklaga.

Ändå är filmen i min smak kanske för mysig, för förutsägbar och charmig.Men jag kanske bara är bitter över att jag kan vara så lätt att förföra.

Men en sak som tål att påpekas är att det för mig framstår som helt obegripligt hur kören under sina övningar i klassrummet kan ackompanjeras av så väl stråkar som blås då det senare görs en sådan poäng av att kören från hjälp på piano av, även han överspelande, matematikläraren.

Men som ett sött piler att muntra upp sig själv med en kväll då man är trött på allt annat fungerar Gosskören utmärkt.

Tidigare har jag ondgjort mig över elaka tablåläggare som verkar sakna verklighetsförklarin och inte har vett att målgruppsanpassa sändningstiden. Så nu igen. Kanal 5 har av anledningar som uppgår mitt förstånd valt att, för det första börja visa Rome mitt i högsommaren och, för det andra, göra så klockan 21.00 på fredagar.
Så som serien hajpats har jag sett fram emot den länge men då ju sommarkvällen med dans och vin lockat mer har jag missat de första två avsnitten. Det första som jag såg igår var väl som väntat välproducerat. Men frågar jag mig, hur kommer det sig att man så tydlig känner att man måste markera Servilias tjänarinnas invandrarskap med bruten engelska då ju ingen i romarriket väl pratade den brittiska engelska som de övriga i serien talar?

Jag har inte helt gett upp på serien, speciellt inte då det dödades i avsnittet och jag så klart vill veta om /hur de skyldiga ska komma undan med det hela. Dessutom har dom så roliga namn. Pullo. Två stavelser som tillsammans skapar mer skratt än mina två till efternamn. Nu förstår jag äntligen vad det är som har varit så roligt i alla dessa år.

Sist igår slökollade jag 28 dagar senare på Tv6. Jag är glad att jag inte såg den på bio för kvalitén var emellanåt sviktande. Dock spännande och läskig och ändå lite smart. Efter att ha läst några av Garlands böcker tycker jag mig känna igen en del grepp han tar.

I vissa delar är den vidrig men det är imponernade verk att få London att verka så folktomt och att sminka det stora antalet statister måste ha varit ett hundgöra.

Jag skäms men i en plundringsscen kommer jag på mig själv med att tänka tanken att det måste vara det roligaste med att vara jagad av zombies. Utan att tänka att just plundringen inte på något sätt överväger skräcken i att vara jagad av blodsugande kräk.

I en paus av Rome flimmrar trailern till den säkert sevärda miniserien "Sex,lies & obsessions" förbi och jag ser den heta Lisa Rinna. Och så Harry Hamlin. varför känns det som om det borde finnas en förklaring till att dom tillsammans spelar in produktion efter produktion? Ja, kanske för att dom är gifta. Sen hur dom lyckas sälja in att dom därför måste vara gifta även i de serier de gör tillsammans ( de spelar makarna Echolls i VM) är beyond me.

tisdag, juli 18, 2006

Dokusåpor skadar ditt äktenskap allvarligt!

För inte så länge sedan kom det till allmänhetens kännedom att Jessica Simpson och Nick Lachey eter att publiken kunnat följa deras vedermödor som nygifta i Newlyweds, skulle gå skilda vägar. Serien hade med all tydlighet visat att dom gifte sig för snabbt, kanske inte hade så mycket mer än musiken gemensamt, samt att Simpson alltid gör sitt yttersta för att verkad så korkad som möjligt, bara för att det hela ska få komisk effekt. Hur mycket dokumentationen av deras första år bidrog till att de gick skilda vägar är så klart svårt att säga. Att ständigt filmas skulle väl kunna vara påfrestande för vem som helst och för ett nygift par som precis flyttat ihop kanske ännu mer så.

Men nu går ännu ett par skilda vägar. I Aftonbladet kan man läsa hur Carmen Electra och Dave Navarro nu skiljer sig. Efter mindre än tre år tillsammans har de tu som hade ett kamerateam i hälorna under alla de förberedelser ett bröllop kräver nu beslutat sig för att separera. Serien som på sätt och vis skulle förklara varför så söta tjejer som Carmen ( och tidigare Pamela, Kit mfl) väljer svåra rockers med missbruksproblem till livskamrater, var söt och sliskig men balanserade alltid mot lite lätt porrigt då Carmens nakenmodellande alltid kunde flikas in på ett hörn.

Att Blinktrummisen Travis Barker nu skulle skilja sig från sin playboymodell finnar jag alldeles för osannolikt då de har ännu en faktor att ta i beaktning, nämligen barn. Då orkar man den extra lilla sträckan. Dessutom är de bägge lika konstiga och som gjorda för varann för att inte få det att hålla. Men alla andra nygifta par som har någorlunda artistkarriärer bakom sig och som tror att en dokusåpa skulle hjälpa dem i marknadsföringen av nästa skiva ska nog väldigt noga överväga hur gärna de vill att nästa skiva ska bli en succé, eller om de föredrar att vara gifta livet ut.

tisdag, juli 11, 2006

Istället för fotboll- sudoku

Återhämtningen skulle bli så mycket svårare om det inte vore för att jag lyckas förneka känslorna av sorg jag känner med hjälp av DN:s sudoku. Känns alldeles lagom världsfrånvänt att för ett tag istället för att bara prata fotboll med sin omgivning som varken vill eller orkar bry sig bara låsa in mig med min hjärna och en sudoku och inte behöva tänka på att det kommer ta minst två år tills jag kan oja mig över alla de saker jag så har ojat mig över de senaste veckorna.

Men ibland lyckas verkligheten knacka på. Speciellt när den verkligheten visar sig sakna alla kontakt med den verklighet den påstår sig tillhöra. Som när City i sitt gatumode i dag skriver durack om doo rag. Jag skämdes. Jag skämdes lite mer och skäms fortfarande. Om det är något man som journalist är osäker på så frågar man, hela poängen är att lära känna olika världar och skildra dem. Det gör man inte genom att kalla en doo rag för durack.

Kanal 5 har börjat visa andra säsongen av So you think you can dance. Och bara över en säsong så har Nigel fått storhetsvansinne. IDOLSimon är i jämförelse bara sjukt elak. Nigel är äckligt pompös och det är tveksamt om jag kommer orka med mannen till säsongens slut.

Nu börjar Easy Rider. Ciao!

Underbart är kort

Livet känns fattigare så här dagen efter. Sakta återgår livet till det normala och jag kommer på mig själv med att sitta framför en gammal repris av E.R. Och det kändes väl okej. Idag på vägen till Solna så gick jag mest och log för mig själv bara av själv tanken på att Italien faktiskt tog hem hela skiten och att jag sa det redan innan mästerskapet började, även om jag trodde Argentina skulle kunna visa på lite mer tåga.

Men nu är det över. Nu kan jag inte helt apropå ingenting börja prata fotboll med kassakillen i min ICA-butik. Inte fråga mina grannar om dom tänker se matchen. Inte längre dagligen fylla i Aftonbladets VM-bilaga.

Jag blir dock fortfarande sjukt provocerad av över hur provocerade folk blir av att Italien filmar sig till frisparkar. Alla vet reglerna och spelar efter dem men varför inte försöka tänja på gränserna? Det är därför spelarna filmar. Det är därför det påggår ett psykkrig ute på planen som bara ett tvättäkta mobboffer skulle orka med utan att tjafsa tillbaka. Och att folk exemplifierar med Italien visar ju bara på exakt hur lättpåverkade de är. Henry har filmat sig till i alla fall en straff i det här mästerskapet men det vekar ingen ha lust att prata om. Att Materazzi ska tåla en fransk skalle verkar dock alla överrens om. Han ska ha rött kort för att han grinade så. Är inte det ganska orimligt?

Att sen höra såväl Hedman som Lagerbäck sitta i studion och försvara domarens beslut att döma straff när det i mina ögon, som i många andras, inte var det är bara beklagligt. Varför är ni så fega?

Cannavaro fick silverbollen efter Zidane. Och jag tror han lätt skulle ge bort guldbollen mot att få vinna VM även om han säkert skulle ha föredragit dem bägge.

Hela matchen satt jag och imponerades över hur Andrea Pirlo lyckas hålla sitt hår så flygigt och fluffigt. Jämför med vem som helst så måste Pirlo ha en väldigt bra frisör som ger honom ensamrätt på en magisk universalmousse som inte påverkas av svett. Själv blåser jag håret och går till tunnelbanan och sen är det kört. Får jag någonsin chansen att prata med Pirlo himself är det det enda jag kommer vilja veta. Hur han lyckas vara så snygg i håret.

Så klart har det varit snack om exakt hur mycket Domenech tar stjärnorna i beräkning och att Trezegeut inte fått spela för att han är skorpion. Del Piero är skorpion men kom väl inte direkt att bli vad som fällde Frankrike.

Zidane ska tala ut senare i veckan. Smart drag. Nu hinner han jobba på exakt hur han ska föra fram det här och alla kommer hata Materazzi ännu mer även om han fick en skalle i mellangärdet.

söndag, juli 09, 2006

Oh Gomez min Gomez?

Tyskarna kan gott få sitt brons bara för att jag ska få se VM:s snyggaste, sötaste, raraste spelare göra ett mål. Ett sådant där underbart vackert mål som så självklart alla experter kommer bortse från när det kommer till att summera hela kalaset. Inte har han fått spela mycket, nästan ingenting för att vara exakt, men han fick göra ett mål. Ett mål som egentligen inte spelade någon större roll men som ändå gav Portugal chansen att lämna tuneringen med äran i behåll även fast dom spelade rätt tråkigt. Tydligt är dock att Pauleta inte har vad Portugal behöver i anfallsväg. Och nu när Figo lägger av så står laget inför en ganska stor utmaning då det inte direkt har någon som kan axla rollen av mannen ifråga.

Portugal var nära att få in så väl ett som två mål i första halvlek men efter andra målet kändes matchen mer eller mindre punkterad. Jag kunde ändå inte tycka att det i alla fall var lite roligt att se Simao vägra ge upp en sista gång( han springer så roligt), se hur Deco matchade skorna med resten av matchstället, njuta av Ronaldos rusningar som bara en koncentrerad bildproducent hänger med i. Förra matchen han spelade såg det emellanåt ut som allt snabbspolades när han kom löpandes med bollen.

VM är så gott som slut och jag vet inte vad jag ska fylla mitt liv i. De senaste veckorna har jag varit som besatt. Men oron är ganska obefogad då ju snart EM-kvalet drar igång. Ett EM-kval där om allt vill säg väl jag kommer få Cesc Fabregas ( varför har han tagit Cesc som artistnamn?) spela på svensk mark. Jag räknar dagarna.

onsdag, juli 05, 2006

Forza Italia!

Vet knappt var jag ska börja. Har kännts av och till hela dagen. Lite för att jag är sjuk efter Roskilde. Men när väl matchen började så kändes till en början lovande. Italien började med att totalt dominera matchen för att fortsätta med att dominera matchen. Lite släppte de in Tyskland när de började bli trötta mot slutet. Men rastlösheten satte in redan efter tjugo minuter. Arton för att vara exakt. Någon borde forska på det där. Sen blev matchen precis som repris av Sverige-Paraguay upphöjt i tio med skillanden att Italien spelade så mycket bättre, hade fruktansvärt mycket fler chanser och förtjänade en vinst så mycket mer. Jag blev så frusterad mot slutet att jag hade kunnat slå någon. När det andra stolpskottet kom sa jag till min kamrat att det hade sin förklaring i att stolparna var från Tyskland.För sån otur kan man annars inte ha.Men dom vann ju tack och lov och den lycka jag kände efter att matchen var slut kommer inte kunna överträffas på länge. Om de nu inte slår Frankrike på söndag. För om det blir Portugal i final är jag glad vilket lag som än vinner. Jag önskar bara att målet kommit efter den där underbara klacken! Jag hade nästan gett upp mot slutet och att de ändå vann gjorde vinsten så mycket större och mäktigare.

När det här ändå är ett fotbollsinlägg har jag tagit ut ett lag fullt av 80-talister.
Isaksson
Eboue Coloccini Lahm Cole
Ronaldo Fabregas Kaka Ronaldinho
Torres Tevez

Reserver
Srna, V Vaart, Rosicky, Adriano, Robben,Ibrahimovich

P.s
Curtis if you read this, leave your mail in a comment! D.s

tisdag, juli 04, 2006

Apropå artistnamn

På den här sajten kan man kolla vad man skulle ha för artistnamn om man mot förmodan skulle platsa i brasilianska landslaget.

Jag får det lätt tråkigaste namnet av alla i min familj. Medan brorsan blir Antti Juhaniho, pappa Kokkiano och mamma Heinonisco får jag nöja mig med Kokka. Kan så klart inte låta bli att pröva Zlatan som får heta Ibrahimovo, Ljungberg som heter Ljungbao och Figo som heter Figinhosa.

Fragment

Argentina förlorade. Likväl sitter jag här och håller på min andrahandsfavorit Italien som leder med 1-0. Jag såg inte så mycket mer än första halvlek av Argentinas match. Sedan blev jag avbruten av mitt förnuft som inte ville annat än besvista Lady S. konsert. Hon är Englands längsta dvärg som heller inte kan dansa. För Zambrotta, Cannavaro, Totti, Gattuso, Pirlo och alla de andra italienarna är jag beredd att offra The Streets om det mot förmodan skulle gå till förlängning. Men hon hejar ju på England, det gör ju inte jag. Det är inget annat än vackert. Tottis andra chans. Han har levt upp till förväntningarna i en av de matcher som betyder mest av allt just nu.

Italienarna förhäver sig själva och tycker att alla mål, de få de ändå släptt in, ju faktiskt varit självmål och inget någon annan kan dra lycka av.

Utdrag ur fyllesvammel författat fredagkväll på West.

söndag, juli 02, 2006

Sag bagge matcherna igar. Den forsta missade jag inledningen pa da jag pa grund av illaartade skavsar inte kunde ga snabbare an att sengangare kunnat passera. Dock ar det alltid ett osakert kort att valja fotboll framfor musik. Just pa grund av att fotbollen ar sa oforutsagbar. Darfor ar jag glad att jag inte stannade under hela Argentinas match for da hade jag fatt se dem spela oavgjort under full tid och dessutom missat Lady Sovereign. A andra sidan valde jag Englands match framfor Pharaohe Monch och sa spannande som den var ar jag glad att jag gjorde det. Aven om England forsvarade sig val sa lyckades de inte gora de alltid lika livsnodvandiga malen.

Det har pratats mycket om att Sverige skulle vara sonderlast. Men igar blev det en en gang uppenbart att aven ett land som Frankrike kan bli sonderlast. I match efter match har lag efter lag inte gjort annat an lurat Henry att spela offside. Och aven om Frankrike trots detta har vunnit sa ar det ju knappast tack vare Henry.

Jag sorjer det faktum att inte sa mycket som ett lag utanfor Europas granser lyckats ta sig langre an sa har. For jag vill inte tro att Europa ar sa har dominerande nar det kommer till fotboll. Det vore sa trakigt.

Har pratat sa mycket fotboll med killar av alla mojliga nationaliteter och det flesta borjar med att fraga vem i respektive lag jag tycker ar snyggast. Och hur mycket jag an skamtsamt spelat pa den har fordomen borjar den nu bli trottsam. Men jag antar att det ar karma. Har har jag dock utnyttjat tillfallet att forklara i ord exakt hur intresserad jag ar och i de flesta, for att inte samtliga fall, har jag lyckats. Igar blev en engelsman i strahatt vid namn Jack sa uppspelt att han drog i vag med mig till sina vanner bara for att visa upp mig och saga att jag "kunde prata fotboll". Efter att jag skrotat Svennis som tranare for England.

p.s Varfor envisas alla med att prata om gruppspelet som slutspel nar det som nu spelas i sjalva verket ar slutspelet ? I mina oron ar det forst kval sen gruppspel och sist slutspel men i verkligheten jag bevistar da och da pratar man om gruppspelet som Emslutspelet.

Naval. Nu vantar slutet pa Arctic Monkeys konsert. Och sen The Strokes.